När jag läst en bok av Naomi Wolf har jag alltid kommit att tänka på en 400-meterslöpare som är först upp ur startblocken … och som är först ut ur första kurvan, och andra kurvan, men i tredje kurvan försvinner hon ut ur banan i tangentens riktning.

Hon blev på något sätt löparlöftet som aldrig infriade förväntningarna.

Och numera får Wolf inte ens komma till start.

Men det beror inte på det där med att försvinna i tangentens riktning.

Eller så gör det på sätt och vis det, tänker jag efter att ha läst Se odjuret i vitögat (Karneval förlag) – hennes självbiografiska bok om försöken att tränga ut henne ur det offentliga samtalet.

Ibland funderar jag på varför litteratur, konst, teater, film är så viktigt för mig i min tillvaro – jag tycker ju nämligen tämligen rätt sällan om de människor som i någon form ägnar sig åt sådant skapande.

De är så ängsliga av sig.

Pengarna ska in, bröd ställas på bordet, bolånet betalas.

Då får man inte förtörna dem som betalar ut arvoden, honorar, bidrag, stipendier och lön till det kulturarbetande skiktet; alltså ylar man med ulvarna, men morrar och visar tänderna åt dem som befinner sig utanför den egna flocken. Det är därför du möts av menskonst i tunnelbanan, och det är därför skönhet, värdighet och stolthet inte har någon plats i den offentliga konsten – eller litteraturen.

Det kulturarbetande skiktet borde utmana och angripa de idéer makthavarna försöker trycka in i våra hjärnor, men istället väljer de flesta i detta skikt att hjälpa till med att utplåna arbetande människors sunda och kritiska förnuft, och deras uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Makthavarna flyttar hela tiden fram sina positioner, och inte alla kulturarbetare hinner riktigt med i offensiven; de håller fast vid vad de tidigare tyckt.

Resultat?

Flocken vänder sig mot dem.

Se odjuret i vitögat är en fascinerad beskrivning av denna flockmentalitet.

I nästan 30 år tillhörde Wolf en av västvärlden mest uppmärksammade och publicerade feministiska författare. Mängder av kvinnor vittnade om hur Wolf öppnat deras ögon för patriarkala strukturer och förtryck … men så skrev hon en tweet under covidtiden där hon deklarerade sin oro för hur mNRA kan påverka kvinnokroppen – hon uttryckte också åsikter om att nedstängningar och social distansering inte var nödvändiga under coronatiden, och att sådana åtgärder var skadliga för individ och samhälle.

Och ungefär där började utstötningsmekanismens kugghjul att snurra. Att covid var som digerdöden och vaccinet vår enda frälsning var evangelium i flocken – för så hade makthavare beslutat.

Wolf fick uppleva hur bokkontrakt revs, redaktörer för stora magasin och tidningar – som tidigare slagits om att få publicera henne – besvarade inte längre hennes samtal eller e-post.

Tidigare vänner tog offentligt avstånd från henne. Slut på inbjudningar till galor och premiären.

Wolfs kamp mot tvångsvaccinering och social distansering ledde för hennes del till en alltmer tilltagande social isolering.

Den som vill läsa en utmärkt fallstudie av hur villkorat deltagandet i det officiellt godkända offentliga samtalet är i länder som USA – och Sverige – ska definitivt läsa Se odjuret i vitögat.

Själv tänker jag efter läsningen – som man bäddar får man ligga; och där ligger egentligen det egentliga, och riktigt stora – värdet med denna bok. Men jag har en känsla av att de viktiga aspekterna aldrig kommer att diskuteras – vare sig i medströmsmedia eller alternativa media.

Den offentliga debatten är alltför förstörd för det.

Men jag gör väl ett försök här.

När jag i början på 1990-talet läste The Beauty Myth – Wolfs första bok – ser jag nu i mina marginalanteckningar att jag uppskattade hennes konkreta kritik av olika moderna skönhetsideal, men irriterades av hennes bristande förmåga att diskutera skönhetsideal historiskt – liksom av hennes totala oförmåga att ens närma sig tanken på att det faktiskt skulle kunna finnas ett skönhetsideal som är så att säga tidlöst. Här ser vi den där tendensen jag talade om i början – Wolf tar ledningen i loppet men försvinner i tredje kurvan, något som också gäller Promiscuities, som kom några år senare. I det verket var det så uppenbart att hon inte var tillräckligt skönlitterärt beläst för att belysa och bevisa sin tes att unga män initieras in i sexualiteten genom att många stora manliga författare skildrat tonåringens och den unge mannens första trevande möten med sin egen sexualitet och det motsatta könet, men detsamma gäller inte för unga kvinnor.

Själva ansatsen är dock intressant, men leder ingenvart, och istället börjar Wolf skutta mellan olika kulturer och historiska perioder, något som slutar med att hon hävdar att kvinnor måste omfamna sin ”inre slampa”. Lite oklart var det för mig varför kvinnor skulle göra det – men visst, jag tillhörde inte målgruppen.

De här två böckerna gjorde Wolf mäkta populär bland många feminister (hennes inflytande började ganska omgående märkas också i Sverige). Problemet jag såg med henne, var att hon – liksom alla feminister – ställde kvinnor mot män. Därmed gick hon överhetens ärenden. De som har makten har alltid velat krossa kärnfamiljen, eftersom den är vanliga människors yttersta värn mot överheten och otryggheten i den värld denna överhet kontrollerar.

De här böckerna, tillsammans med andra verk, gjorde att Wolf fick skriva i New York Times, Guardian, och Politico … och att Oprah hyllade henne.

Men hon hade inte bara en uppburen ställning i det kulturella skiktet – hon hade makthavarnas öron; först var hon Bill Clintons rådgivare när denne kampanjade för att bli president, och sedan fick hon spela samma roll när Al Gore försökte ta sig in i Vita Huset. Hennes uppgift var att hjälpa Bill och Al att säkra kvinnoröster. Man kan förstår tycka att feministen Wolf borde ha hållit sig för god för att hjälpa två män kända för att tvinga sig till sig sex, och för att använda sin ställning och makt för att komma undan med det. Än mer absurt blir det med tanke på att Wolf 2004 offentligt förklarade att hon led av sviterna av att Harold Bloom tjugo år tidigare tagit henne på insidan av låret.

Dock, när jag bläddrar i Vagina: A New Biography från 2012 förstår jag varför jag ändå liksom uppskattar Wolf, och man kan i efterhand se att det är i samband med denna bok sprickan verkligen börjar uppstå mellan henne och resten av det kulturella skiktet. Kritiken mot boken var ganska omfattande, och bestod i påståendet att Wolf försökte reducera kvinnor till varelser styrda av sin vagina och vad den på olika sätt får uppleva.

Kritikerna var mer cerebrala män och kvinnor i ett kulturskikt som redan helt omfamnat tanken på att kön är en social konstruktion. Något som lade grunden för ett totalt avvisande av att biologi spelar någon som helst roll, och där befinner vi oss nu … i ett landskap kännetecknat av att det finns 36 kön … ungefär.

Verket om vaginans historia visar Wolfs styrka – hon står med båda fötterna på jorden, drar slutsatser som är sunda – men när hon ska belägga dem vandrar hon ut i historien och försöker skapa teorier som bevisar att hon har rätt – och hennes teoribyggen är något märkliga och har öppnat för angrepp på henne.

Hennes böcker The End of America och Give Me Liberty – två verk om USA:s utveckling –kännetecknas just av detta problem. Hon pekar tydligt ut hur de stora industriella komplexen (inom medicin, krigsmateriel, vård, IT) kontrollerar politiken och statsapparaten, och marknaden – och allt mer beskär människors frihet (hennes förutsägelser kom att besannas under coronaperioden).

Men tyvärr ska hon försöka underbygga iakttagelserna med hjälp av ett teoribygge, och prompt ska förstås Hitler, nazismen och fascismen släpas in i konstruktionen. Hon är stark nog att beskriva hur den amerikanska staten är på väg att minimera människors frihet, men förmår inte undvika en historieskrivning där fascismen är både utgångspunkten och den hotande slutpunkten (genom sin återkomst). Hon klarar det inte därför att hon inte är tillräckligt exakt och fokuserad på fakta.

Det finns en hel del att lära av att läsa Se odjuret i vitögat, man förstår hur flocken fungerar – ur hur Wolf faktiskt själv fortfarande uppvisar de beteenden som kännetecknar flockens medlemmar. Man märker så tydligt hennes saknad efter den upphöjda ställning hon hade tidigare, och det är just denna denna vilja att tillhöra flocken som en gång gjorde att så många av Wolfs verk aldrig blev riktigt gedigna, aldrig riktigt helt användbara, den amerikanska vänstern och liberalismen har sedan länge avlägsnat sig från 1970-talets klarsynta kritik av det egna landet och den djupa staten. Wolf var en del i vandringen bort från kritiken mot militär- och medicin-industriella komplexen.

Men när det verkligen gällde vågade hon ändå hålla fast vid vissa självklara sanningar om vem som styr USA och vart.

Det har hon all heder av. 

Och även om hon försvunnit ut ur loppet i tangentens riktning fortsätter hon i alla fall att springa.

Till slut når hon säkert något slags mål.

När Emmanuel Le Roy Ladurie vaknade på morgonen och hörde nyheterna klev han ut, satte sig på cykeln – fortfarande iförd pyjamas. Han trampade ner till stadens partihögkvarter och kastade in sin partibok i Parti Communiste Française.

Året var 1956. Det var dagen då Sovjetunionen invaderade Ungern.

Emmanuel Le Roy Ladurie undervisade vid den tiden i historia på universitetet i Montpellier samtidigt som han arbetade på sin doktorsavhandling om böndernas liv i Languedoc under tre sekler; från år 1500 och framåt.

Utträdet ur kommunistpartiet innebar inte att han lämnade politiken, han grundade en egen liten vänstergrupp som senare kom att uppgå i det socialistiska partiet.

Men när han erbjuds en tjänst i Paris på Centre de recherches historiques vid École Pratique des Hautes Études lämnar han Montpellier (och även det socialistiska partiet). Möjligheten att verka i Annalesskolans högborg under Fernand Braudel absorberar honom helt. 

Men det innebar inte att han lämnade marxismens historiesyn bakom sig – han utvecklade och fördjupade den – till den punkt där vänstern kom att stämpla honom som ”reaktionär” och ”höger”.

Jag har rätt ofta sedan Emmanuel Le Roy Laduries död i november förra året funnit mig sittande med en av hans volymer och bläddrat mig fram och studerat de nästan för många anteckningarna i marginalen. Han hör definitivt till dem som bidragit till min – möjligen ändå för begränsade – förmåga att tänka självständigt.

Annaleshistorikerna kännetecknades av sin vilja att koppla ett totalt grepp på historien; jordmån, mineraltillgångar, naturens utseende och beskaffenhet, typ av skog och vattendrag – allt tillsammans formade människors mentalitet – och dessa mentaliteter kunde fortleva långt efter de förhållanden som frambringat dem förändrats. Annaleshistorikerna studerade de långa linjerna i historien, och de strävade alltid efter att gräva ner sig i fakta och anhopa fakta, de utgick från historien som den verkligen utspelat sig. Marxistiska historiker utanför denna riktning tenderade istället att utgå från Marx eller Engels ståndpunkt om en historisk epok eller händelse – och sedan började de leta efter fakta som kunde belägga den etablerade marxistiska ståndpunkten.

Den debatt som kom att utvecklas kring Emmanuel Le Roy Laduries avhandling om bönderna i Languedoc var typisk. Den traditionella marxistiska synen på utvecklingen på den franska (eller engelska) landsbygden var att klasskampen drev utvecklingen framåt; fejder mellan fattiga och rika bönder, eller mellan bönderna som grupp och jordägande adel, och som ytterligare en komponent ett framväxande skikt av industriidkare och handelsmän – Robert Brenner är kanske den som utvecklat den ståndpunkten bäst, och målat upp en bild där historien går som på räls.

Men … konstaterade Emmanuel Le Roy Ladurie … så var det ju inte alls. I sin avhandling kunde han visa hur den franska landsbygden under dessa århundraden genomled cykler av evig misär. Inget rörde sig framåt, allt var en kamp mot förhållanden skapade av en motsträvig natur och en trots allt ständigt växande befolkning. Först när staten och centralmakten i Paris börjar pressa landsbygdens alla skikt med allt större skattepålagor skapas en dynamik på landsbygden, och det gamla börjar brytas sönder, och motståndet tar sig en mängd olika former – mestadels ineffektiva och verkningslösa. Det är historien som kaos, och människors medvetande lunkar trött några steg bakom de krafter som påverkar historien.

Man kan ställa Emmanuel Le Roy Laduries historiesyn mot den som Putin gav uttryck för i intervjun med Tucker Carlsson. Putin utgår från vad han ser som statens intresse när han skriver historien – och den blir därmed obegriplig, möjligen dock användbar för honom.

Och det här är något som kännetecknar i princip all form av ”historia” som används i politiska debatter och offentliga samtal; varje aspekt av andra världskrigets historia kommer att tolkas med utgångspunkt från Auschwitz – och blir därmed dunkel och mystisk, men mycket använder för dagens makthavare.

I Sverige – liksom i många andra länder – kom Emmanuel Le Roy Ladurie med tiden att bli en bästsäljande författare genom sina verk om katharerna i Montaillou samt Karnevalen i Romans, men det var inget som ledde till ett ökat intresse för hans övriga historiska verk. En bidragande orsak till det var antagligen att han gjorde sig omöjlig genom att börja studera den franska statsapparatens historia och maktens mekanismer. Resultatet blev omfattande verk, skrivna helt utan någon form av moraliserande – han ville helt enkelt förstå auktoritetens anatomi.

För mig är det här hans storverk, L’État royal, 1460-1610 och L’Ancien Régime, 1610-1770 (1991) – och de gör att jag bättre förstår hur makt utövas i dag, och hur den har olika komponenter, ideologisk (de styrda tror att makthavarna trots allt vet bäst), ekonomisk (makthavarna sitter på skattkistan), våldsmonopolet (de kontrollerar polis och militär. Men till detta kommer att han också i de verken studerade och beskrev makthavarnas mentalitet; hur de fångas i sina egna seder, och traditioner. Till slut är de så invävda i dessa mönster att de inte förmår för en politik som är rationell, ens med avseende på deras egna intressen.

Alltså; Emmanuel Le Roy Ladurie övergav inte marxismens historiesyn – men hans strävan efter att utgå från fakta gjorde att han hamnade mycket långt bort från vänsterns sätt att se på (och använda historia).

På senare år har dock vissa vänsterteoretiker gjort ansatser att ta Emmanuel Le Roy Ladurie till nåder. Orsaken är hans verk om klimatet.

Redan från början av sin forskargärning kom han att intressera sig för klimatet och hur det påverkar människor och samhälle. I årtionden bedrev han vid sidan av allt annat studier av klimatet, han studerade till exempel utfall av vinskörden i Frankrike under hundratals år.

Ett av målen var att fördjupa vår kunskap om den ”lilla istiden” mellan 1350 och 1850.

Vänsterteoretiker började hylla honom eftersom ”klimatet” för många av dem blivit den stora och viktiga kampfrågan.

Men det enda det egentligen visar är att de inte läst ens hans sammanfattning av klimathistorien Abrégé d'histoire du climat eller det verk som kom på 1980-talet om klimatets historia sedan år 1000.

Det säger sig självt att människans aktiviteter inte kunde ha orsakat den lilla istiden – men den kom att forma människors mentalitet – och ibland förstärktes vidskepelse och efterblivenhet, och domedagstankar eller uppgivenhet.

Ungefär som i dag alltså.

Men mest ska vi nog beundra Emmanuel Le Roy Ladurie för hans glupande kunskapshunger – han ville verkligen veta och förstå allt, inget var honom främmande. Förutom de monumentala verken lämnade han också efter sig ett berg av texter och essäer om de mest märkliga ämnen; symboliska kastrationers betydelse, guldbrytning i Brasilien, platser som fått namn efter helgon, eller studier av häxor och beskattning av salt.

Men min favorit här är nog ändå hans utredning av åsnefjärtens roll i det folkliga berättandet.

Tillfrågad om sin politiska hållning på ålderns höst förklarade han att han nog närmast var att beteckna som en "inte särskilt progressiv katolik".

Och samtidigt höll han fast vid den marxistiska historiematerialismen.