De politiska kommentatorerna och historikerna är överens: Fidel Castro älskade glass. Många människor som mött honom eller arbetat med honom har vittnat om hur Fidel avslutade varje middag med några skopor glass.

Inget konstigt med det.

Men…

Han avslutade också varje lunch med ett antal skopor glass.

De som fortfarande då anser att: ”Visst, lite ovanligt men…” kanske tänker om när de får veta att Fidel även avslutade varje frukost med glass.

Gabriel Garcia Marques fick en gång bevittna hur Fidel avrundade en rejäl lunch med att proppa i sig 18 skopor glass.

Men Fidels glass-beroende tog sig uttryck som kom att påverka inte bara hans figur utan hela det kubanska samhället. Efter revolutionen och brytningen med USA gjorde blockaden av Kuba att glass blev en bristvara på ön. Merparten av all glass hade tidigare importerats från den stora grannen i norr.

Fidel lanserade stridsropet ”Helado por el pueblo” och lovade att Kuba skulle visa socialismens överlägsenhet genom att kunna ge medborgarna mer, bättre och billigare glass än vad de kapitalistiska staterna kunde erbjuda sina invånare.

Sovjetunionen pumpade varje år in tiotals miljarder USD i subventioner till Kuba och det var bara för Fidel att beställa maskiner från både Holland och Sverige och se till att kubansk personal utbildades i Kanada.

1966 öppnades en glasskatedral i Havanna; på Coppelia skulle det finnas plats för 1000 gäster och de erbjöds vid premiären 26 olika smaker. Som mest fanns det 50 olika sorters glass och sorbet på menyn, från klassisk vanilj bort till kokos&mandel samt inhemska fruktsmaker som den avocadoliknande mamey eller den obegripligt trådiga men saftiga zapoten.

Matproduktion på Kuba har under socialismen varit märkligt problematisk (ön är liksom inte ofruktbar) och det har ofta inneburit ransoneringar. Problem med otillräckliga kvantiteter har också drabbat mejerierna. Mjölken har inte räckt till allt som kubanerna behövt den till. Men länge var glassproduktionen det allra viktigaste. Först skulle glassfabrikerna få vad som var nödvändigt för att medborgarna skulle kunna få sin bägare eller strut med glass, sedan kunde alla andra behov tillfredsställas.

Även år med allvarliga brister på alla områden kunde länge hanteras med hjälp av stöd från det sovjetiska imperiet och glassproduktionen kunde upprätthållas … men 1990 tog det sovjetiska stödet slut och kvaliteten på den socialistiska kubanska glassen sjönk betänkligt. Sorterna blev färre på Coppelia, och glassen var ofta rinnigare eftersom det användes mindre mjölk, grädde och ägg vid tillverkningen.

För tio år sedan började man i liten skala tillåta privata restauranger och kaféer på Kuba och givetvis etablerades då också ett antal glassbarer. På dessa är glassen väldigt mycket godare men också väldigt mycket dyrare än på Coppelia och andra statliga glassbarer. Två eller tre dagslöner för en skopa är för mycket för 97 procent av befolkningen.

Det är lätt att förstå den känsla av hopplöshet detta inger kubanerna; typ: nu kan de djävlarna i partiet inte ens garantera oss bra glass till anständiga priser.

Men man har uthärdat eftersom man inte haft råd med de privata alternativens mycket dyrare glass – och på de statliga barerna har man ändå kunnat välja mellan ett tiotal alternativ – åtminstone på helgerna … men i sommar har det oftast funnit bara vanilj … av dålig kvalitet.

Och kanske är det här gränsen går för kubanerna.

De revolterar inte för att de saknar jord, frihet eller bröd.

De gör uppror för att det bara finns vaniljglass som är rinnig och som knappt smakar vanilj.

Varför inte?

Revolutioner har utlösts av märkligare orsaker än så.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om just detta, men också om hur ANC leder Sydafrika mot avgrunden och hur Sverige strävar efter att kastrera det sista som finns kvar av krigsmakten.

…

(Jag berättar mer om Fidel, Kuba och glass i mitt dagliga nyhetsbrev som i kväll utkommer fem minuter innan midnatt (ungefär som vanligt alltså). Prenumererar gör du här och om du gör det nu får du veta mer Fidels märkliga böjelser för glass.)