Tillvaron på min rehabavdelning är väl att betrakta som en slags existens under lock-down.

Väcks i morse av beskedet att vi nu inte längre får lämna våra rum. Lite extra lock-down. Orsak anges inte.

Men jag antar att det man egentligen vill få stopp på är mina nattliga räder mot avdelningens fika-förråd. Synd, jag tror det mycket stora antal dammsugare jag kapat åt mig har haft en välgörande effekt på mina lungor (märkligt delikata dammsugare för övrigt).

Thomas Sydenham hade säkert bejakat min självmedicinering; en gång när han kallades till en patient som pendlade mellan hysteri och depression konstaterade Sydenham att tillståndet hade sin orsak i alltför många åderlåtningar och en i övrigt mycket trist omgivning. Vad den sjuke behövde var en grillad kyckling och en halvliter starkvin, vilket omgående beställdes.

Patienten blev raskt bättre.

Ser ett nyhetsinslag i morgonteve från dagis. Fyraåringar har så dålig kroppskontroll att de inte kan hoppa jämfota. Hur ointelligenta kommer dessa barn inte att bli när de växer upp?

Men jag kanske inte ska vara så dyster över tillståndet i Sverige. Kanske kan det inte bli bättre! Tänk på Thomas Sydenhams ord:

”Ankomsten av en underhållande clown kommer att ha en mer välgörande inverkan på hälsotillståndet i en stad än 20 åsnor fullastade med medicin.”

Clowner framträder varje eftermiddag och det TV-sänds till och med, och åsnorna har redan börjat anlända med sin last av mediciner.

Thomas Sydenham var puritan och anhängare av Oliver Cromwell och kom med tiden – och för eftervärlden – att framstå som en utvecklare av läkekonsten och som sin tids Hippokrates.

Jag tror det är värt att notera att Thomas Willis, den andre store engelske utvecklaren av läkekonsten och neurovetenskapens fader (som vi diskuterat i tidigare avsnitt) var samtida med Thomas Sydenham, men Willis befann sig på andra sidan i inbördeskriget och kämpade för Karl I.

Willis och Sydenham var således motståndare i både politik och yrkesutövning.

Och en rimlig gissning är att deras olika politiska ideologier spelade roll för hur de såg på läkekonst, människa och medicin.

Sydenham hade föga till övers för Thomas Willis teoretiserande och spekulationer om hur kroppen och dess organ fungerade. Sydenham studerade vad som kunde observeras, föreslog sedan en bot, och fungerade inte den föreslog han en bot till … till slut hade man en lösning. 

Sydenham blev den förste som förklarade sambandet mellan flugor och tyfus, han var den förste att ordentligt beskriva scharlakansfeber och han gav sin samtid insikter om hur kinin kan brukas mot malaria och opium mot det mesta:

”Av alla de botemedel Gud i sin nåd givit människan för att minska hennes lidande, är inget så allmänt använt och effektivt som opium”

I brev, text och uttalanden vände sig Sydenham mot spekulerande och teoretiserande. ”Håll inte på och gissa så så förbannat mycket”, säger han till oss. ”Gå istället och sätt dig hos patienten, studera och observera det du ser. Utgå exakt från det du kan observera och inte från din förmodan om vad som sker under ytan.

Sydenham avvisade på religiösa grunder försök att finna sjukdomars orsak genom anatomiska studier där man karvade i kroppar. Gud hade enbart gett människan förmåga att med sina sinnen förstå tingens yttre natur – på detta skulle man koncentrera sig.

När vi studerar historien är det lätt att förledas att tro att den som står på kungligheternas och det beståendes sida är reaktionär, medan den som vill riva ned det bestående är revolutionär.

Rojalisten Willis och puritanen Sydenham ansåg båda att deras samhälle var sjukt.

Willis försökte förstå vad som hade hänt djupt inne i samhällskroppen, och hitta en bot, på samma sätt tänkte han när det gällde läkekonst. Han var en företrädare för ingenjörskonst både när det gällde samhälle och människa. Det gäller bara att få till ritningen över hela systemet och sedan kan man fingra på ventiler och dra åt skruvar.

Vi kan nog beteckna Willis som revolutionär i sin inställning, han vill förstå hur kroppen fungerar, han vill in och fingra i innanmätet, lägga et snitt här och ett där. 

Sydenham däremot betraktade samhällskroppen som en organism som faktiskt fungerade för det mesta, men ibland kunde den börja fungera sämre. Då gällde det styra de yttre förhållandena så att den kunde hela sig själv.

För Sydenham var det alltid ganska enkelt: ”Sjukdom är inget annat än kroppens försök att göra sig av med ett skadligt ämne”. Och när det gällde samhället ansåg han att det skadliga ämnet var den lättsinnige kungen och hans slösaktiga gunstlingar. Sydenham representerade en ny aristokrati.

Men självklart gjorde även Willis observationer och drog slutsatser utifrån dem. 

En del var dock mindre lyckade: ”Diabetes orsakas av melankoli”, andra var på gränsen till det fånigt självklara; som uttalandet att om man ramlar från en relativt hög höjd med huvudet före riskerar man att ens förståndsgåvor rejält försämras – om man nu överlever.

I dag rapporteras det med utgångspunkt i Unicefs siffror att lika många dött i världen av covid-19 som av restriktionerna i pandemins spår.

”Ja, och …?”, skulle Thomas Sydenham sagt om den nyheten, och därefter påmint oss om att:

”Jag kan med säkerhet bekräfta att de flesta av dem som anses ha dött av gikt har dött av den medicin de fått snarare än av själva sjukdomen – ett påstående som bekräftas av de observationer jag gjort.”

Sydenham misstrodde system som byggdes upp på grundval av teorier som i sin tur genererade teorier och som gjorde att systemet byggdes på än mer.

Den som betraktar dagens svenska no-go-zoner och säger: mer fritidsgårdar, mer socialsekreterare, mer kanelbullar och mysfika, mer av allt de som bor där vill ha … beter sig som de läkare som fortsatte skriva ut mediciner som påskyndade giktpatienters död.

Daniel Suhonen verkar i dessa läkares anda när han i AB på ledarplats nu skriver om gäng och no-go-zoner:

”Genom att lagföra de som begår brott kan ligor lösas upp. Men det spelar ingen roll hur många som döms så länge rekryteringen är större.

Där kommer samhället in. Det är något sjukt när unga dras in i svår kriminalitet av det här slaget. Här behövs sociala insatser, förskola, att föräldrar får stöd och kommer i arbete, att samhället fungerar. Det kan inte polisen lösa.”

”Polisen kan visst lösa allt”, skulle Cesare Mori ha svart Suhonen, ”bara politikerna inte lägger hinder i vägen”.

Vi lämnade ju ”Järnkommissarien” i förra avsnittet när han gått i pension, övertygad om att hans karriär var över nu när fascisterna fått makten. Mori hade ju gjort sig känd för att arrestera alla som störde ordningen i de städer där han var prefekt; det spelade ingen roll om de viftade med röda eller svarta fanor eller med sin älskarinnas underkläder. De låstes in.

Men 1924 ringer det på Cesare Moris dörr i Florens. 

Telegram, kommer hustrun Angelina in och berättar. Det är från inrikesministern Luigi Federzoni, och hon antagligen de senaste åren fått höra många nedsättande utläggningar från sin make om denne Federzoni (som var en sällsynt obehaglig person, halare än nykokt färsk pasta).

Federzoni vill att Mori ska återinträda i tjänst och bege sig till Sicilien för att bekämpa maffian – Il Duce gillar inte att det är maffian som är den verkliga makten på ön och inte den fascistiska staten.

Men, förklarar Federzoni för Cesare Mori, när de möts för att diskutera Moris framtid. Federzoni prisar Moris förmåga att skapa ordning och berättar att Mussolini är väl medveten om denna förmåga … men det finns ett litet problem inför utnämningen (och här kan vi anta att den den slemme Federzoni vred och skruvade på sig innan han vågade framföra det han skulle) … och problemet är inte bara att Mori inte är medlem av fascistpartiet, Il Duce har fått intrycket att Mori rentav är fientligt inställd till partiet och den nya ordningen.

(Och här stannar vi för i dag. I morgon ska vi diskutera portvinstår, Marsalavin och vad Järnkommissarien gjorde på Sicilien … och så ska vi försöka komma fram till vad som är bäst; Willis dystra optimism eller Sydenhams muntra pessimism).