Om jag ska diskutera Dackefejden och anför ett citat ur Åsa-Nisse kommer antagligen inte min argumentering att tillmätas någon större vikt.
I dagens Aftonbladet ska Peter Kadhammar förklara Brexit och det brittiska imperiets sönderfall och han försöker förstärka sitt resonemang med att citera författarna Larry Collins och Dominique Lapierre. De hade bakom sig ett anständigt stort antal verk av det där mer feta slaget som folk inhandlar på flygplatser för att få i sig lite lättsmält populärhistoria, gärna med en liten intrig – topp Hitler ville bränna ner Paris – eller mer thrillerinspirerade verk – typ Kaddafi planerar att låta ödelägga New York i en terrorattack. Visst – är man bakis på en långflygning är det väl bättre lektyr än något av Dan Brown. Kanske. (Åsa-Nisses samlade visdom framstår ändå vid en jämförelse som mer användbar för att diskutera svensk medeltidshistoria).
Nåväl – Kadhammars tes är att det brittiska imperiet skapades och styrdes av onda och inkompetenta män – till exempel när han ska beskriva vad som föregick Indiens självständighet:
“Advokaten Cyril Radcliffe fick regeringens uppdrag att rita kartorna som delade kolonin i två nya stater, Indien och Pakistan, och där Pakistan delades i två delar väster och öster om Indien.
– Det spelar ingen roll i slutändan, när jag är klar kommer de ändå att börja döda varandra.
Radcliffe fick uppdraget i London 27 juni 1947. Nionde augusti var han klar i New Delhi, överlämnade kartorna och for hem. Han tog med ett par mattor som souvenirer.
17 miljoner flydde över de nyskapade gränserna, en miljon dog i strider och upplopp.
Död och kaos som på så många platser där Imperiet drog fram och drog sig tillbaka.”
Och britternas aktiviteter i kolonierna beskrivs så här av Kadhammar:
“Imperiets tjänstemän, soldater och handelsmän var övermänniskor. De samlade på sig förmögenheter och hade ett överflöd av tjänare. Exercis på förmiddagen, sport på eftermiddagen. Golfbagar av elefantpenisar var högsta mode i Indien. Förutsatt att innehavaren själv skjutit elefanten.
På kvällen: gin och tonic på verandan. Strålande bjudningar, en uppassare per gäst.”
Det är väl lite oklart varifrån Kadhammar hämtar sina kunskaper i det fallet; antagligen någon kostymdrama-TV-serie som utspelar sig i Afrika eller Asien.
Det finns mängder av gedigna verk som diskuterar komplexiteten i det som var det brittiska kolonialväldet – och imperiet var så mycket mer än gin&tonic och förtryckta infödingar. Själv kan jag rekommendera historikern John Darwin som gett oss en svit verk som kan tjäna som utgångspunkt för en förnuftig diskussion om vad som kännetecknade det brittiska imperiet och det var ett intrikat spel mellan stat, industriella intressen, handelskompanier, de olika grenarna av krigsmakten. Till detta kom spänningarna och relationerna till andra makter i Europa (och senare USA) samt de inre sociala motsättningarna i moderlandet.
Allt detta driver framväxten av imperiet, och visst förekom förtryck och övergrepp, men jag tar gärna en diskussion när som helst i ämnet för att visa att om man summerar de negativa och positiva konsekvenserna av den brittiska kolonialismen kommer det att visa sig att imperiet i sin helhet var till båtnad för dem som tillhörde det (vilket förstås är och var klen tröst för dem som på olika sätt kom att drabbas.)
Kadhammar ser Brexit som ett utslag av omöjliga drömmar av återupprättande av forna tiders brittiska storhet. Många av dem som i dag lever i de gamla brittiska kolonierna önskar nog dock den eran tillbaka innan deras nuvarande inhemska härskare fört dem tillbaka i tiden till ett tillstånd då det inte ens fanns en tideräkning bara mer av det vi ser i dag; misär, krig, kaos, korruption, vidskepelse och efterblivenhet. Och det är inte de forna kolonialmakternas ansvar – det är resultatet av den svaghet som finns inbyggd i dessa kulturkretsar och samhällsformationer i Asien, Afrika och Latinamerika – den svaghet som gjorde att de en gång erövrades.
När Kadhammar betraktar Storbritannien av i dag tycker han sig se spökena av koloniernas soldater röra sig mot öarna visslande Colonel Bogeys marsch.
Men jag tror att det Kadhammar hör är ljudet som uppstår då luften rör sig in genom hans ena öra och ut genom det andra.
PS. Filmklippet är från filmen “Khartoum” som skildrar general Gordons sista strid. Denne bildade, kompetenta, humana, ridderliga men synnerligen stridbara man har inte så mycket att göra med den okunniga bild som Kadhammar målar upp av män i imperiets tjänst. Män som general Gordon passar inte riktigt in i den nu gängse historieskrivningen och givetvis hade Sudan kunnat se helt annorlunda ut i dag om Gordon segrat – och imperiet senare inte kollapsat. (Och nej, mina kunskaper om Charles George Gordon bygger inte på den här filmen.)