På kultursidorna diskuteras nu TV-serien ”Unorthodox” som utspelar sig i judisk-ortodox miljö i USA. Det är män med skruvlockar vid tinningarna, kvinnor med peruk och huvudduk och en massa, massa barn i olika åldrar och i olika magar.
Miljön och intrigen är ingalunda ny, fast man får det intrycket när man läser kultursidorna. Jag finner det väl lite märkligt att man inte klarar av att diskutera serien i relation till den populärkulturella genre där den ingår, hur den nu ska benämnas; ”Judisk-ortodox tjej (eller kille) på vift” kanske? Temat är ju också avhandlat i så många romaner att några exemplar av varje titel skulle räcka för att fylla en mellanstor bokhandel … om det nu fanns några sådana kvar.
Eftersom jag är en enkel själ är min egen favoritgestaltning av problematiken den som vi fick i början på 2010-talet när man i amerikansk TV kunde följa matlagningstävlingen ”Worst cooks in America”. Där skulle den avhoppade ortodoxe juden Joshie Berger försöka laga ”treif”, alltså nagg som icke-judar äter. En mer mättande hantering av problemet.
”Unorthodox” vilar på samma premiss som alla de andra TV-serier och filmer som är i ropet nu; judiska ortodoxa män är kvinnoförtryckare. Fast man kan väl konstatera att det tydligen inte hjälper att överge den religiösa riktningen. Nyssnämnde Joshie Berger har på senare år anklagats för att vara både kvinnomisshandlare och sexmissbrukare.
Senaste inlägget i debatten kommer från Rebecca Selberg, lektor i genusvetenskap, som i Expressen menar att de män som tidigare avhandlat serien har fel. De har hävdat att den handlar om individen kontra kollektivet och försökt bevisa det genom att citera en massa manliga historiker och filosofer.
Selberg menar att det istället handlar om makten över reproduktionen och anser sig bevisa detta genom att citera … kvinnliga filosofer.
Båda lägren använder serien för att få visa att de med beröm godkänt läst de färdigsmälta kompendier som ingått i deras respektive kurser på universitet.
Ingen av sidorna gör det som man bör göra – ställer verket mot verkligheten, det som händer i samhället. Ingen frågar sig: ”I vilket förhållande står dessa serier om uppbrott från ortodox judendom till strömningar i samtiden”?
Att kolla på en TV-serie och sedan konsultera kurslitteraturen ger ingen större klarhet.
Vad vi sett i västerlandet sedan 1970-talet är kraftfulla kulturella och ideologiska angrepp på kärnfamiljen. Den anses vara ursprunget till allt ont. Nu har böcker, filmer och pjäser under dessa årtionden skildrat de påstådda familjehelvetena i varje upptänkligt samhällsskikt … och befrielsen är alltid att lämna familjen, vare sig man är ung kvinna, ung man eller ännu inte bestämt sig för vad man är.
Den grundläggande orsaken är utvecklingen i sig – det moderna samhället behöver inte familjemedlemmar, den behöver konsumenter. Ju fler hushåll, desto bättre.
DN och SVD upphör aldrig att lovprisa singellivets fröjder och fördelar och samtidigt publicera brev till tidningarnas huspsykologer där människor får berätta om hur de skadats av kärnfamiljens helvete.
Problematiskt nog för överheten finns det motståndsfickor i samhället där människor håller fast vid tvåsamhet och familjebildning därför att de inte ser det som ett förtryckande sätt att leva utan som ett sätt att bygga ett skydd mot det moderna samhällets förtryck.
Alltså måste de där uppe rulla fram det riktigt tunga artilleriet, och ”Unorthodox” är väl i sammanhanget att likna vid Tjocka Berta även om huvudfiguren är rätt spinkig. Det gäller att koppla kärnfamiljen till något osunt, förtryckt och instängande, något som krymper själen men får kroppen att svälla upp genom tröstätande.
Just genom att den ortodoxa judendomen sätter äktenskapet i centrum för gruppens och sin kulturs – och därmed även individens överlevnad – kommer den att framstå som något som är totalt främmande för dem som står utanför tron.
Eftersom kulturen är okänd för dessa utanförstående kan man dessutom överdriva seder, bruk och beteenden.
På så sätt skapar man upp en nidbild, men det blir också en bild som gör det möjligt för dem utanför att tänka: se där vad som är inbyggt i alla äktenskaps struktur. Det totala förtrycket av kvinnan. Det är bara en fråga om gradskillnader. ”Unorthodox” är tänkt att öppna ögonen på nyförlovade tjejer i Dalsland och få dem att tänka at tom de inte aktar sig sitter de där med en tjock, kedjerökande lat man som förväntar sig en oräknelig barnaskara. Strukturerna antas vara desamma men de antas bara synas bättre i de judiska kvarteren i Brooklyn.
Och jo, kvinnor är förtryckta i det moderna samhället. Men lösningen på det och på reproduktionen är inte att de bekämpar äktenskapet utan de usla män som finns i övermått (de kan ha de mest skiftande religiösa uppfattningar eller ingen alls).
Men kampen mot de usla männen förs väl ändå bäst genom att kvinnor hittar bra män att gifta sig med? Äktenskapet är ett värn. För båda parter.
Svårare än så är det inte.
PS. När såg man förresten en film om människor som är lyckliga i sitt äktenskap senast? Visst finns det sådana filmer men de slutar ju alltid med att en av parterna dör i någon totalt obotlig sjukdom, typ hjärntumör i kombination med denguefeber eller så blir de våldtagna, styckmördade och våldtagna igen.