Siciliansk kokkonst; slarv och skapande

"Efteråt begrundar jag om jag verkligen tillagat en siciliansk måltid. Ingen av ingredienserna var ju riktigt rätt."

Bignolati är sicilianskt korvbröd och vanligt i Agrigento.

Min aversion mot Sicilien är väl bara något mindre än Matteo Salvinis – han döljer dock sin motvilja bättre.

Men – jag får ibland för mig att jag kan ha fel – det kanske inte är något fel på Sicilien – så jag ska läsa på mer om den där ön – och dessutom försöka mig på det sicilianska köket.
Finns ju inga bättre sätt att förstå en kultur än att laga dess mat.

Så ikväll blev det pasta med en sås gjord på grädde, grappa, rökta musslor och sardeller.
Det är tur att det sicilianska köket utmärks av att det är ett fattigmanskök – så man kan göra lite, lite som man vill.

Det fanns ingen grappa hem så det fick bli två svenska kryddade snapsar istället – en kryddad med johannisört och en med citrus. För att kompensera att det inte var grappa dubblade jag dosen sprit – tror det är så en sicilianare skulle gjort.
Och musslorna skulle rökts över en eld av pinjekottar – lite svårt att fixa också – så det fick bli industrirökta istället.

Och till detta skulle jag egentligen vilja ha blåmögelost gjord på fårmjölk av det surströmminsluktande slag som finns på Sicilien (det fick bli Bredsjö Blå) och krossad valnöt.

Samt – rullader på get – getkilling. Men tänker ni – hur lätt är det att få tag på det?
Inte lätt alls.

Inte ens i Rinkeby och där borde rimligen köttdiskarna vara fyllda med getkött med tanke på många av de matkulturer som finns i området, men där ligger istället obegripligt billig litauisk oxfilé i små berg.

Den underliga smaken hos dessa oxfiléer beror antagligen på att stutarna tvingas simma över Östersjön, och så har de dött av utmattning på stranden. De har styckats på plats och sedan direkt forslats till Rinkeby i en lastbil där avgaserna tränger in i lastutrymmet – vilket ger den där lite slutgiltiga avrundningen av smaken.

Så jag tog i stället en fransyska, skivade och bankade tunt, tunt. Strukturen blir väl inte som en getkillings, mer som en gammal gets kött – men vad skulle jag göra?

Jo, jag vet – en sicilianare skulle satt sig i sin lilla Fiat och åkt till grannbyn och stulit en get och sett det som ett led i någon vendetta som pågått sedan sent 1300–tal.

Men det finns ju inte några getter i omgivningarna. Råsunda är liksom getfri zon. Finns en 4H–gård en bit bort men det blir sånt liv (tror jag) om man stjäl något av djuren som barn ska gulla med.

Jag tyckte dock det kändes bra att det blev nötkött i stället – jag får alltid dåligt samvete när jag äter get, känns som att tugga på Gullspira – Hannibal Lecter möter Barnen från Frostmofjället.

Rulladerna skulle fyllas med pancetta och hårt rökt, het siciliansk salami.
Ingendera fanns i kylen så jag fick rulla in bacon och en mild fänkålssalami i det bankade nötköttet.
Sedan bryner man rulladerna och så täcker man dem med rödvin och därefter får det puttra i sådär en 45 minuter (därav den mycket mörka färgen på rulladerna.)

Efteråt begrundar jag om jag verkligen tillagat en siciliansk måltid. Ingen av ingredienserna var ju riktigt rätt.

Men jag tror att det var just det som gjorde det jag serverade sicilianskt.
En norditalienare hade metodiskt kollat igenom skafferi och kyl och noterat vad som saknades och sedan gått ut och köpt det.
En sicilianare hade liksom inte kommit på den tanken, börjat laga mat, ryckt på axlarna när han märkte att något fattades och slängt i något annat.

Ungefär så är väl den sicilianska kulturen – jag är högst osäker på om det innebär något bra för samhället – men har man bara rätt inställning och känsla blir maten i alla fall fantastisk.

Får bli några sicilianska maträtter till de närmaste dagarna – kanske förstår jag till slut hur den attityd som tar sig uttryck i sättet att laga mat formar öns historia (jo, låt ingen få er att tro att inte mat är en extremt viktig faktor i de sammanhang som formar kultur, politik och mentalitet.)

Have your say