Det var då ett fasligt ältande i media om människors hamstrande av toapapper. Spalterna fylls med fnittriga spekulationer om orsaken till detta bunkrande.
Men de stora filosoferna har redan tidigare i historien löst detta nutida mysterium. Vilhelm Ekelund var en av dem som gav oss svaret när han konstaterade:
“De svåraste levnadsförhållandena grundar sig inte i annat än digestiva frihetstillstånd.”
Alltså – förstoppning gör dig deprimerad.
Tarmens funktioner var viktiga också för Nietzsche. Han fick ordning på magen med hjälp av promenader som varade sex till sju timmar, alltid med anteckningsbok och skrivdon i den svarta rockens fickor.
Och han anmärkte belåtet att han först nu kunde tänka friare och större.
Och vi ska inte glömma Goethe. När Lessing kritiserade “Den unge Werthers lidanden” som alltför sentimental och mjäkig; vafalls – drabbas av depression och tar livet av sig på grund av olycklig kärlek? Pjoskigt! – då gav Goethe honom rätt i ett diktat tillägg där en konstnär råkar passera Werthers grav, och kännande att nöden har ingen lag:
“På graven han hukar sig ned/–
Han tänker – den gossen gjorde sig förtret
Hade han skitit så bra som jag sket
så hade han aldrig skjutit sig.”
Allt detta toapappershamstrande kan således paradoxalt nog bero på att i pandemins spår börjar folk känna sig optimistiska. När vardagen förändras drastiskt får allt det man tidigare trodde var viktigt en mindre betydelse – man tänker mer självständigt – och magen kommer igång.