Limboläge

"Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat."

Limbo lower now / Limbo lower now / How low can you go (Chubby Checker: Limbo Rock)

Det blir kramkalas i Göteborg i helgen. I goa glada Götet ska blått och svart förenas. Polisuniformer och anarkotishor.

En demonstration ska hedra minnet av amerikanen George Floyds död.

”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida så länge de följer de lagar vi har att värna”, säger kommenderingschefen Teodor Smedius i ett pressmeddelande.

När och var avgörs vilka politiska riktningar polisen ska visa stöd? Kan jag ansöka någonstans för att få deras uttalade uppbackning av mina åsikter?

Var finns blanketterna?

Kan jag göra det över nätet?

Eller nej, förresten. Vad ska man med det stödet till? Som att dra i fält anförande en pluton Hare Krishna-munkar. 

Jag tror rätt många tycker att polisen de senaste åren kunde visat samma vilja att stå på vanliga människors sida och därför gått in för att utplåna gängen och gängvåldet.

Det har polisen inte gjort. Och fått skäll, som ofta övergått i förakt.

Man kan därför utgå från att polisen känner ett behov av att bli omtyckta och respekterade.

Och de har upptäckt att om de inte nöjer sig med att räcka fram en bulle utan också går ner på knä när den serveras får de åtminstone kärlek från alla dem som tillhör gängen eller dem som är dumma nog att tro att gängen ägnar sig åt någon form av radikalt uppror.

Polisens mantra nu är att man inte vill att våld ska eskaleras.

Varför inte det? När blev det en helig regel?

Om ordning kräver våld därför att en folkmassa gör motstånd mot kravet på ordning och vägrar lyssna, vad gör man då?

Ibland menar en del att jag förändrat inställning i dessa frågor.

Inte de senaste 20 åren i alla fall. Nedan kan man läsa min krönika i Metro, under det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.

Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat. De grupper som förebådar en ny ordning och som tar över gatorna.

Polisen har allt sedan Dan Eliassons dagar lärt sig att man ska se till att menigheten följer överhetens politiska linje och inte lagarna.

En lång dikt till polisens försvar (Metro, måndag 8 april 2002) 

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.

  Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.

  När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen. Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.

  Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slagord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.

  Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.

  Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.

Have your say