Lars Noréns liv efter döden

I svenskt kulturliv blir besvärliga personer först riktigt användbara i och med sin bortgång.

Nekrologer i det svenska kulturlivet är väl till sin karaktär inte så mycket minnesord om den hädangångne och dennes betydelse, som en möjlighet för den som skriver eller talar att lyfta fram sig själv.

Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.

Ett exempel på detta är Jonas Gardell som i Expressen skriver:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Den brunstige Gardell följer upp med:

”Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.”

Man förvånas inte över att Lars Norén några år senare skrev en roll speciellt för Gardell som skulle gestalta en: ”babblande psykopat”.

I Aftonbladet passar Lidija Praizovic också på att bli smord för egen hand med den dödes aska.

Även hon har ju känt Lars Norén. Bekantskapen börjar med att hon skriver en text där hon kalla Norén ”gubbe” och deklararer att hon inte vill skriva som denne (som om hon skulle kunna även om hon ville.)

Norén hör av sig och frågar vänligt om de inte kan träffas och prata. Ett möte blir av med Norén, Praizovic och den också inbjudna Dimen Abdulla.

Norén vill veta vad de har för tankar om teater. Om de fick bestämma, vad skulle de vilja göra?

Praizovic berättar:

”Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen.”

Kanske inte så nyskapande, det är ett gammalt koncept på illegala porrklubbar.

Efter det är kontakten mycket begränsad.

Han mailar ibland uppmuntrande. Hon svarar ”kort och artigt”.

Det beror förstås på att vi då befinner oss i en period där Norén inte längre är en kungamakare i svensk teater. Hans förakt, för att inte säga hat, mot kotterierna gör att han ständigt river upp de strukturer som finns omkring honom, de strukturer som behövs om man vill ha makt eller göra karriär. 

Praizovic behöver en stadig stege att klättra på. Det Norén erbjuder är lektioner i bouldering.

Nu rör sig inte Norén längre. Då passar hon på att kliva upp och ställa sig på honom.

Obegripliga är också alla dessa hyllningar från svenska skådespelare som berättar vad Norén betytt för dem. Hur han som person – eller möjligheten att få spela hans pjäser – ”transformerat” dem (väldigt ofta talas det i minnesorden om just ”transformation”, eller hur han ”förlöst” dem) – inte bara som skådespelare utan också som människor.

Men det är lögn.

Begrunda några av de karriärer som nådde sina höjdpunkter i Norén-uppsättningar: Michael Nyqvist, Peter Andersson, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. 

De har aldrig varit bättre än i Personkrets 3:1. Där visade de sin kapacitet. (Jag skulle kunna ytterigare 30 exempel. Minst.)

Och det var väl då de ”transformerades”.

Inte till det bättre i alla fall.

Sedan dess har de medverkat i oändligt långa svenska deckar- och thrillerproduktioner, de har sålt sin förmåga.

När dessa och andra skådespelare hyllar Noréns betydelse för dem själva låtsas de heller inte om den glödande kritik Norén riktar mot dem i sina dagböcker; för hur de förfallit i sin skådespelarkonst – inte bara genom att de deltar i ”Beck 47” eller ”Wallander 79” utan också när de står på Stadsteaterns eller Dramatens scen.

Inte var jag överens med Norén om mycket, men han var aldrig en örontasslare och trappspringare … som de som i dag hyllar honom.

Have your say