Kurd-kjell och könspolitikens bermudatriangel

Hur hann de svenska kulturmänniskorna med att skapa så mycket trots sitt frenetiska kopulerande till höger och vänster?

Artur Lundkvist och Maria Wine (nr 2 och 3 fr. v) innan efter ett dopp i Bermudatriangelns vatten.

Sitter i skrivfåtöljen lite lagom febrig och begrundar att jag i natt uppenbarligen tittat mig igenom tio avsnitt av “Altered Carbon” – men jag minns ingenting. Är serien sämre än vad som går att föreställa sig – eller var min feber högre än vad jag trodde?

Det ringer på dörren – märkligt – jag vacklar dit – öppnar och vem står där om inte – Kurd-Kjell!?
Han noterar min förvånade min.

KURD-KJELL: Nej, jag har inte börjat hos hemtjänsten – det var kanske dem du väntade dig besök av? Våra gemensamma vänner berättade att du är sjuk och ligger för ankar – senast det hände var tydligen för 44 år sedan. Så jag tänkte hälsa på och muntra upp dig.

JAG: Men – kan du inte sluta prata som om du var med i en svensk pilsnerfilm från 1930-talet. “Ligger för ankar”? Du är för fan från Kurdistan, det blir för konstigt när du låter som Fridolf Rhudin.

KURD-KJELL: Fridolf Rhudin? (med ett förnärmat tonfall) Jag har alltid sett mig mer som Adolf Jahr-typen. Men släpp in mig, jag har medicin med mig! Om några timmar är du frisk!

Han håller upp två små vita plastkassar och låter mig visa vägen in i köket.
Han tar upp innehållet i den ena plastkassen och lägger på köksbordet.

KURD-KJELL: Baklava. Du vet väl om att bara fem kvarter bort har du en baklavabagare med Stockholms största sortiment. 44 sorter! Jag plockade med mig åtta sorter, två av varje.

Jag nickar nådigt. Baklava är aldrig fel, och med tanke på bakverkens etniska ursprung kommer till och med Göran Greider att kräva att dessa balkanska sockerbomber undantas framtida straffbeskattningar på socker. (Det ryktas för övrigt att Greider också anser att man ska ta fram en formel så att man kan beräkna individers historiska sockerkonsumtion och därefter retroaktivt straffbeskatta dem. Magda är i gång och räknar, kan finnas pengar att hämta. Man kommer också att jobba med ett extra påslag för dem som tagit utlandssemestrar – det vet ju alla hur mycket socker grodätare, spanjacker, italienare och andra har i desserterna. Får man inte köpa sex utomlands ska man inte heller köpa socker när man lämnat det egna landet – rätt ska vara rätt.)

Kurd-Kjell tar upp innehållet i den andra vita plastpåsen – det visar sig vara en brun papperspåse som innehåller något som påminner om det man placerar i botten på fågelburar. Han öppnar påsen och håller fram den mot mig och kommenderar: “Känn doften!”.

Jag gör som han säger och ryggar tillbaka.

JAG: Men va fan – smakar det som det luktar?

KURD-KJELL: Jajamen, det gör det – det smakar alltså apröv. Men det botar allt – det säger i alla fall bangladesh-killen som har servicebutiken borta vid Stråket, han hade en också tesorter som gör att –nej, just det, du är ju lite pryd – glöm det.

När vi efter te och baklava sitter på balkongen för att röka (jo, jag vet, det verkar inte så begåvat med tanke på de märkliga ljud som de senaste dagarna kommit från det inre av mina lungor – men jag intalar mig att dessa ljud beror på att jag rökt för lite på grund av tyfoidfebern – i vilket fall ser jag det som en teori värd att prova.)

KURD-KJELL: Fantastisk utsikt, (han pekar fältherremässigt rakt fram med handen som håller i cigaretten). Där borta bodde Artur Lundkvist och Maria Wine från 1950-talet och framåt.

JAG: Jag är imponerad av dina kunskaper. Dock lite osäker på vad de beror på – har du börjat läsa litteraturvetenskap också –eller gått med i Råsunda Hembygdsförening?

Kurd-Kjell bevärdigar mig inte med något svar utan rör nu den utsträckta armen några decimeter åt höger. Stannar upp i rörelsen och pekar med cigaretten.

KURD-KJELL: Och där har vi Regissörsvillan i Filmstaden där Ingmar Bergman arbetade och skapade.

JAG: Jajajaja – har du alltså dessutom börjat studera filmvetenskap?

Kurd-Kjell tittar förvånat på mig.

KURD-KJELL: Jag har en känsla av att du inte finner det märkligt att dessa två kulturtitaner tillbingade så mycket tid bara två hundra meter från varandra.

JAG: Jo, det är i och för sig lite fascinerande –

KURD-KJELL: Och tänk dig kraftfältet mellan de två byggnaderna!

JAG: Kraftfältet!?

KURD-KJELL: Ja, bara tvåhundra meter skiljer de två män åt som var de två största häradsbetäckarna i svenskt kulturliv under tre årtionden – det måste ju varit som om ett elstängsel laddat med sexuell energi låg mellan husen. Tur att de inte är livet nu när just jag sitter här på balkongen.

Kurd-Kjell noterar min frågande min.

KURD-KJELL: Men förstår du inte – här sitter jag – Kurdistans gåva till världens kvinnor – och så skulle Artur suttit därborta (pekar igen) – och Ingmar där (pekar i riktning mot Regissörsvillan). Det skulle varit som en Bermudatriangel för vackra kvinnor.

JAG: Är du säker på att bangladeshkillen inte blandat upp det där teet med Psilocybe samuiensis?

Men så inser jag att han faktiskt har lagt märkte till något fascinerande som jag inte tidigare tänkt på. Lundkvist och Bergman så nära varandra, på en mycket liten yta. De måste stött på varandra titt som tätt. Talade de med varandra? Grälade? Om vad i så fall? Tävlade de om gunsten hos de unga skådespelerskorna i Filmstaden? Smög Ingmar upp till Maria när Artur var bortrest?
Men istället för att fantisera fram en spännande historia svarar jag bara med ett torrt muttrande:

JAG: Nåja, de rörde sig ju ändå inom helt olika kulturella domäner. Artur kontrollerade litteraturen, och Ingmar filmen.

Kurd-Kjell börjar gapskratta.

KURD-KJELL: Ni är så förbannat naiva i det här landet. Ni tror att människor är det som står angivet på deras visitkort eller det som DN Kultur säger att de är – svenskt kulturliv kan bara förstås som ett klankrig i de albanska bergen.

JAG: Albanska bergen!?!? Inte kurdiska!?!?

KURD-KJELL: Vi kan väl säga så här – de albanska klankrigen är mycket smutsigare än de vi ägnar oss åt.

Jag fäller upp huvan på min polarjacka (som man ska kunna sova utomhus i på Antarktis) och tänder en Meharis till. Lutar mig bakåt i balkongstolen och lägger upp fötterna på räcket.
Suckar.
Djupt.

JAG: OK, det här är antagligen egentligen en jävla feberhallucination. Jag sitter utomhus på en balkong i Filmstaden och en PKK-kock-kurd ska just börja en föreläsning om okända aspekter av kulturella hierarkier i svenskt kulturliv med början på 1950-talet. Men visst – kör på – någon gång vaknar jag väl.

Kurd-Kjell ler sitt mest välvilliga och överseende leende, norpar en av mina Meharis – tänder den – och drar demonstrativt ner blixlåset på sin jacka – drar sedan in luft och börjar –

KURD-KJELL: En del tror som du att Artur bara kontrollerade litteraturen, men han var också en av de dominerande filmkritikerna i Sverige genom sin position i BLM, han introducerade alla viktiga utländska regissörer. Det blev ju en och annan essäsamling om film av denne maniskt produktive man. Han hade också redan från början höga tankar om Bergman, dock kanske Ingmar inte gillade Arturs idé om att Bergmans storhet som regissör låg i att han inte riktigt förstod sig själv och att det var det som skapade spänningen i hans filmer.

JAG: Men – det väger väl synnerligen lätt mot de insatser för Bergman som Harry Schein och Jörn Donner gör när de bygger upp Filminstitutet?

KURD-KJELL: Men vem introducerar Harry Schein i svenskt kulturliv? Artur Lundkvist. Och det blir också Schein som efterträder Lundkvist som filmkritiker i BLM, och så blir Schein chef för Filminstitutet och då blir Jörn Donner filmkritikern på BLM, givetvis efter Arturs godkännande, kanske till och med tillskyndande– Donner efterträder sedan Schein på Filminstitutet. Det är Arturs pojkar som bygger den statligt kontrollerade svenska filmindustrin.

Kurd-Kjell hejdar sig i föreläsandet, studerar mig.

KURD-KJELL: Du ser lite plågad ut, är du rädd för att jag ska säga ofördelaktiga saker om din idol Schein?

JAG: Inte alls, jag är bara rädd för att du ska använda fler ord som “tillskynda” – kan inte riktigt hantera när en bergsturk sitter på min balkong och låter som en svensk häradshövding på 1890-talet. Men vart vill du komma?

KURD-KJELL: För det första ska man inte underskatta Artur Lundkvist betydelse för svensk film och filmindustri, han såg till att placera sitt folk på rätt plats. Jag tror ni har missat det. Han skapade strukturer. Överallt. Han såg sig som en av dem som skulle föra Sverige in i det moderna. Han hade sina tentakler överallt. Men han var antagligen omedveten om vilken av de strukturer han skapade som skulle bli den viktigaste –

JAG: … och det var?

KURD-KJELL: Den struktur som innebär att individen står ensam och är beroende av staten. Han såg ju äktenskap och kärnfamilj som något som hörde till en förgången och efterbliven tid, det var ju som sagt öppet äktenskap som gällde för honom och Maria Wine – och därmed skapade han en ny struktur i den svenska kulturvärlden. Visst hade kulturpotentater hållit sig med älskarinnor lite i smyg förut – men Artur gjorde det öppet, han deklarerade att det var det enda rätta och han gjorde det i rent industriell skala. Han skapade ett mönster och blev en förebild för andra män med makt i kulturlivet – och på det här sättet blev det också självklart för kvinnor att ett förhållande för en kortare eller längre tid, eller bara för en natt, kunde påverka ens plats i till exempel den litterära världen. Figuren ni kallar “Kulturprofilen” var ju en småhandlare i sammanhanget – och den profilen opererade inom en struktur som grundlagts av andra mycket mäktigare män. Lite fascinerande förresten att Artur Lundkvists efterträdare på stol nr 18 var …

JAG: … Katarina Frostensson. Vad ska du påpeka härnäst? Att det var Ingmar Bergmans pappa som döpte Harry Schein? Jag vet att det här landets kulturvärld är ganska liten. Är det din poäng?

KURD-KJELL: Inte alls – men förvisso är det intressant att Artur lyckades utvidga, institutionalisera och göra norm av den manliga kulturgetabockens rätt att fritt välja get ur hjorden och han gör det genom att förklara att det är modernt, frihetligt och livsbejakande – och märk väl – frigörande för kvinnorna! I det modernitetsprojekt som ödelade Sverige försvann efterhand alla de sammanhang som gav människor styrka och samhörighet, Artur gjorde en avgörande kulturell insats för att krossa kärnfamiljen, han skapade bilden av den som något som bara var för de svaga och anpassningsbara – den var helt enkelt skadlig för individen – resultatet ser vi i dag – en kulturvärld fylld av just svaga och anpassningsbara individer som i årtionden låtit sig hunsas, förtryckas och sextrakasseras av vad som ska föreställa manliga genier.

JAG: Och #metoo –?

KURD-KJELL: – är bara resultatet av att man till slut når en kritisk massa i kulturvärlden. Alla dessa kvinnor som i decennier underkastat sig upptäcker att detta offrande inte lönar sig. Antalet tjänster och positioner krymper ständigt, dessutom tillkommer nya kvinor varje säsong som vill underkasta sig – till slut – som sagt – en kritisk massa – bang!

JAG: Men då kommer det att bli bättre –

KURD-KJELL: Inte ett dugg, några personer försvinner, några får nya jobb genom att sätta sig på de nu lediga stolarna, allt fortsätter i grund och botten som tidigare eftersom ingen ifrågasätter det ideologiska fundamentet. Men – nu måste jag iväg och koka komage – jag tittar förbi i morgon också – du verkar behöva det. Jag tar med lite iskembecorbasi.

Have your say