Kurd-kjell, Annika strandhäll och syster ratched

"Nu börjar jag på allvar bli rädd. Samtalet börjar med Annika Strandhäll och går vidare till parbildning. Har du petat i dig för mycket baijiu medan du rör i grytorna hos kinesen?"

McMurphy gör ett fåfängt försök att förklara för syster Ratched att han vunnit en omröstning bland patienterna.

Det rasslar till i brevlådan.
Märkligt.
Jag går ut i hallen och kollar.
Där på mattan ligger en liten brun papperspåse.
Eftersom den pressats genom inkastet har innehållet uppenbarligen tryckts mot det bruna pappret och avsatt fläckar.
Luckan till brevlådan öppnas igen och jag betraktar hur ännu en brun påse trycks genom öppningen.
Även den landar på mattan med fuktfläckar. Eller kan det vara flott?
Jag tittar förundrad ut genom titthålet – och inser att jag med en gång borde förstått vem det var som lekte postiljon.
Kurd-Kjell.
Jag öppnar dörren och ser att han är på väg ned för trappen.

JAG: Men vänta, vart ska du?

KURD–KJELL: (Vänder sig om) Jag ville inte störa, bara lämna lite närande godsaker som hjälper dig att hämta kraft nu när du nästan är ute ur influensadimmorna.

Han står kvar i trappen medan jag böjer mig ner och öppnar en av påsarna, och där ligger vad som ser ut som …

JAG: … testiklar!?!?!?!

KURD-KJELL: Nejnejnej!

JAG: Jag äter förvisso allt, och gärna inälvsmat – men jag ser inte riktigt hur pungkulor från ett okänt djur ska hjälpa mig att bli frisk. Vad är det i den andra påsen? Glacerad moderkaka?

KURD-KJELL: (går upp för trappan med tunga suckar och tränger sig förbi mig). Sätt på svart te så ska jag förklara min gåva. Testiklar!?! Moderkaka!?! Man kan ju undra vad du gått och funderat på när du vacklat runt i feberträsket.

Han går in i köket. Öppnar skåpdörrar och letar efter ett fat han kan lägga upp påsarnas innehåll på, han muttrar samtidigt att jag ska skynda på med teet. Han fortsätter muttra lite mer ohörbara saker, men jag koncentrerar mig på att få till den önskade drycken.

När vi satt oss bekvämt i fåtöljerna står framför oss ett fat med vad som fortfarande ser ut som testiklar, dock ordnade i en liten pyramid.

KURD-KJELL: (pekar på högen med vita kulor och säger med ett uppfordrande tonfall.) Tang Yuan!

JAG: Oh det antar jag är kurdiska och betyder något i stil med “testikel från självdöd bagge”?

KURD-KJELL: (himlar med ögonen, eller snarare låter han dem rotera, märkligt nog rör sig ett motsols och ett medsols.) Jag som inbillat mig att du vet något om matlagning. Det är kinesiska dessertdumplings fyllda med sesamfrön, socker och ister inbakat i en deg av rismjöl. Precis vad du behöver – proteiner, kolhydrater, fett och socker. Har du någon lönnsirap hemma vi kan ha till?

JAG: Nu blir jag nästan lite rörd. Menar du att stått nere på den persiska krogen och gjort kinesiska dessertdumplings bara för min skull?

KURD-KJELL: Persern? Där slutade jag för en vecka sedan. Ägaren till kinesen lite neråt gatan kom förbi och värvade mig. Jag får dubbelt så mycket betalt. Antagligen är det kinesiska staten som betalar – de ser mig som en del uppbygget av “Den nya sidenvägen.”

JAG: Kinesen? Men vem kan du laga mat åt där? Jag har aldrig sett att de har några gäster? Förstår inte hur haket burit sig i alla år. 300 kvadratmeter restaurang men inga gäster.

KURD-KJELL: Så sant, men jag lagar mat åt ägarna och personalen som sitter och spelar kort hela dagarna. Behaglig tillvaro för dem – och för mig. Hinner läsa mycket – och kan satsa ännu mera på psykologistudierna. Jag tar en kurs i svensk litteraturhistoria också.

JAG: Du undrar inte hur en tom krog har råd att hålla sig med en kock bara för ägarnas och personalens behov?

KURD-KJELL: Finns väl sisådär 500 kurdiska ordspråk som skulle kunna beskriva mitt förhållningssätt, men för att du ska fatta tar jag väl ett svenskt: Skåda inte given häst i munnen.

JAG: Fint att ni kurder och svenskarna har en sådan historia att er folkliga visdom har ordstäv för det du beskriver. Kommer inte på något liknande från Balkan. Men jag förstår vad du menar.

KURD-KJELL: Möjligen är ett problem att jag hinner läsa era tidningar mer noggrant och det gör att jag förstår mindre och inte mer av vad som sker i det här landet.

JAG: Som vaddå till exempel?
KURD-KJELL: Jag förstår inte varför så många skäller på Annika Strandhäll.

JAG: Eh – men.

KURD-KJELL: Jajajaja, jag vet vad du ska säga – hon står för en usel politik.

JAG: Ja …

KURD–KJELL: Och kan du säga mig någon politiker i regering eller riksdag som inte gör det.

JAG: Neeeeeej …

KURD–KJELL: Just det! Och tycker du inte då att det är mer uthärdligt om den usla politiken framförs av en Wagner-valkyria?

JAG: Strandhäll som Brynhilde? Jag har alltid sett henne mer som perfekt i rollen som syster Ratched. Men – du vet om att du ibland när du framför dina politiska analyser låter som en strandraggare i Alanya?

KURD-KJELL: (mumlar något ohörbart, rör i tekoppen, ser lite dyster ut.)

JAG: Förlåt, vad säger du?

KURD–KJELL: (tittar upp, ser plötsligt pigg ut) – Alanya – ja, det var tider det. Då lärde man sig mycket om människor. Förresten – om du själv sa vad du tänkte – vilket du ju aldrig gör – så skulle du låta som en strandraggare i Opatija.

JAG: Och? En sådan tillvaro skulle ju ändå inneburit att man kunde raggat på brudarna på tidskriften Praxis sommaruniversitet så man fick lite bildning på köpet – vad kunde du ragga på i Alanya? Tanterna som var gifta med killen som hade currywurst–kiosken på Alexanderplatz?

KURD-KJELL: (Nu brett leende) Ajajajaj, retlig i dag tror jag, nästan lite nedlåtande mot folk som livnär sig på att sälja korv – och mot deras fruar. Om du inte aktar dig kommer syster Annika och rappar dig med en hoprullad utskrift av värdegrunden.

JAG: Nåd! Den där jävla värdegrunden är väl på 500 sidor nu – går den ens att rulla ihop, och om syster Annika rappar till mig med den så ryker väl några revben.

KURD–KJELL: Hur hamnade det här samtalet här?

JAG: Ditt fel – du verkar ha ett behov av att prata om Annika Strandhäll. Jag fick en känsla av att du ville tala om något helt annat sist vi sågs.

KURD–KJELL: Just det! Jag ville tala om tvåsamhet!

JAG: Nu börjar jag på allvar bli rädd. Samtalet börjar med Annika Strandhäll och går vidare till parbildning. Har du petat i dig för mycket baijiu medan du rör i grytorna hos kinesen?

KURD-KJELL: Märkligt nog har de ingen riktig baijiu i sin bar. Och själva dricker de bara Johnny Walker Blue. Lustiga typer.

JAG: Jaha – till det här med tvåsamheten nu.

KURD–KJELL: Har du noterat kampanjerna för hur fint det är att leva singelliv som bland annat DN bedriver?

JAG: Jo, men de är svåra är att undgå. Kvinnor som uttalar sig om hur underbart livet är om man lever ensam. Som det stora reportaget om Andrea Reuter där hon får berätta hur skönt det är att slippa ta hänsyn till någon annan, att vara fri – och att det är först då man kan växa som människa.
Här har det ju genom hela historien – fram till i dag – varit självklart att man utvecklas genom att ta ansvar för den man lever med och för sin familj. Märkligt!

KURD-KJELL: Inte ett dugg märkligt. Det är den sista delen i er statsapparats attack på kärnfamiljen. Först skapar man ett samhälle där statens experter alltid vet bäst hur en individ ska bete sig och vad en person ska ha för åsikter. Staten tar hand om dig från konception till kremering.
Då kommer de som ingår i en familj inte att vända sig inåt i familjen för att finna styrka att klara vardagen. De vänder sig istället till staten och vill att den ska ingripa med lagar och regler – om så behövs för att styra beteendet hos till exempel den partner man har. Om din man inte vill VABBA – ring polisen. Som om Anna Karenina skulle kallat på kosacker.

JAG: Jag förstår vad du menar. Nästa steg blir då naturligtvis att familjen förlorar sitt berättigande. Individen kan leva fritt utan band till blod och familj. Staten finns där ytterst som garant för att man ska få utlopp för minsta lilla nyck.

KURD-KJELL: Så ni står och ser på medan själva förutsättningen för det civila samhället försvinner – och det märks i er litteratur också.

JAG; Härligt, ska jag få en föreläsning i det ämnet också.

KURD-KJELL: Kanske behövs, för vad jag inte tror ni märker i det här landet är hur er skönlitteratur förändrats. Det sena 1800-talets och 1900-talets romaner – säg fram till 1980 handlade om kärlek, tvåsamhet och kamp för att hålla ihop en familj i nödår, depression, krig – och det gäller oavsett vilket samhällsskikt som skildras. Individens kamp för att utvecklas är med självklarhet berättelsen om dennes kamp för att skapa en familj och därefter hålla ihop den. Visst har du skildringar om familjer som faller sönder – men då är det oftast under sorg och veklagan någon av parterna lämnar familjen.

JAG: Men i dag har du sådant som Bitterfitta-sviten. Kärnfamiljen behandlas i sig som något ont. Skilsmässan som den stora befrielsen, tvåsamheten som omöjlig.

KURD-KJELL: Du börjar kanske fatta – och de moderna skildringar ur arbetarklassens djup som hyllas och får pris är sådant som “Mig äger ingen” och “Svinalängorna” – de romaner om arbetarklassfamiljer som lovordas är de som berättar om social misär och alkoholism.

JAG: Ah, så du vill censurera skönlitteraturen? Du kan säkert få en tjänst hos Alice Bah Kuhnke.

KURD-KJELL: Skulle inte tro det, det jag talar om är ju följden av en ideologiskt betingad självcensur. Verk skrivna av personer som anammat den påbjudna livsstilen och som – möjligen omedvetet – anammat att upp på parnassen skrider man ensam och inte som del av en lycklig familj.

JAG: Visst är det märkligt att denna pessimism angående möjligheten för individen att bli lycklig i tvåsamhet alltid förenas med tanken att vi ständigt får det bättre i Sverige och världen.

KURD-KJELL: Du kan ju också se det som små ensamma skrämda människors trollformler, typ: Hokus-Pokus-Simsalabim, allt är bra och jag är gla’. Och det är överhetens sätt att tysta den där inre rösten propagandisterna för singellivet säkert hör ibland, den som säger något helt annat än de de själva skriver och formulerar i vaket tillstånd – överhetens predikningar om att allt alltid blir bättre gör att det ger den ensamma individen känslan av att han eller hon ingår i mänsklighetens ständiga framåtskridande på alla plan just på grund av att de valt singellivet.
Du kan också uttrycka det som att samtidens professor Pangloss är motståndare till kärnfamiljen, den står i vägen för utvecklingen.

JAG: Ska du ha den sista sötade kinesiska sesmfrötestikeln eller kan jag ta den. De var ju goda! Så tar vi ett bloss sedan.

Have your say