Kommunister kan inte göra choklad

"Den starka nationen behövde också starka företagsledare som Jan Wedel som visade att de ville skapa ett levande samband med sina anställda."

När jag ser artikeln om att en tankbil vält i Polen och att tolv ton choklad glacerat vägbanan blir det för mig inte bara en lite sorglig nyhet inte bara om spilld choklad – soukkd choklad påminner mig om förspillda chanser för mänskligheten.

Under de första årtiondena av 1900-talet byggde familjen Wedel anföra av Jan Wedel i Polen upp ett av de bästa chokladmärkena i världen – i deras företag förenades hantverksskicklighet med moderna produktionsmetoder och de skaffade sig en stark ställning i flera länder i Europa – det var Wedel-choklad som gällde.

Men Jan Wedel blev lika uppmärksammad – och uppskattad – för sin relation till de anställda; han byggde det goda företaget. Skolor för de anställdas barn, bra bostäder och hur stort företaget än blev satte Jan Wedel en ära i att besöka sina anställdas begravningar, bröllop och eller var närvarande när de lät döpa sina barn.
Mer än en arbetare kunde efteråt vittna om att man alltid kunde gå till Wedel när man hade personliga problem – om äktenskapet knakade, maken söp eller någon i familjen hade blivit allvarligt sjuk.

Där tror jag vi ser en del av de förspillda möjligheterna i vad som kallas utveckling. Var hittar vi sådana kapitalister och företagsledare i dag?
Var Jan Wedel patriark?
Javisst.
Och?
För du som är anställd – visst skulle du hellre ha en ledare som Jan Wedel än det du har i dag?

Familjen Wedel hade en god relation till Polska Socialistpartiet och till dess marskalk Pilsudski – band som fanns kvar till båda krafterna även när Pilsudski bröt sig loss och i sinom tid införde diktatur – dock med ett brett folkligt stöd.
(Ett vänsterradikalt parti behöver alltså inte ha problem med en kapitalist – det beror på hur han är.)

Här ser vi också en annan förspilld möjlighet – eftersom när Pilsudskis tid vid makten diskuteras så lyfter man enbart fram problemen som med tiden uppstod (visst – han skickade 90 ståtliga och beväpnade officerare till parlamentet när de förberedde sig för en misstroendeförklaring – men jag kan försäkra dig att det skulle du också gjort om du suttit i Pilsudskis karmstol vid det tillfället.)
Och – tänk om problemen inte skapades av Pilsudski – utan av politikerna – ?

Hos Pilsudski fanns visionen om en stark nation – en nation som samtidigt i verklig mening var mångkulturell – och då behövdes det en kraftfull ledare – och den starka nationen behövde också starka företagsledare som Jan Wedel som visade att de ville skapa ett levande samband med sina anställda.

När andra världskriget kommer visar Jan Wedel att han delar Pilsudskis vision. Familjen Wedel är etniska tyskar – men vägrar sätta sitt namn på den så kallade Volksliste så att de kan hamna i någon av kategorierna för tyskar utanför “Riket” – vilket skulle kunna ge privilegier.
Jan Wedel är polack och hans företag är polskt deklarerar han och under kriget bedrivs till exempel en underjordisk skola i hans fabriker och han har inte utan anledning kallats “Polens Schindler”.

Efter den massiva förstörelse som andra världskriget innebar började givetsvis Jan Wedel bygga upp fabrikerna igen – bara för att se dem nationaliseras av kommunisterna 1948. Han erbjöds en assisterande tjänst men lämnade den snart på grund av “dålig hälsa”.

Forna anställda kunde senare berätta hur han satt några timmar varje dag på en parkbänk och betraktade sin fabrik, sitt livsverk på andra sidan gatan – han visste vad som pågick innanför fasaden – de kommunistiska partikretinerna förstörde allt han byggt upp.

Och Wedels choklad – som till och med lyckades etablera sig i USA under depressionen – blev snart en choklad som bara gick att sälja i östblocket.

Därmed bekräftades vad som verkar vara en evig sanning; kommunister kan helt enkelt inte göra bra choklad.
Vad det beror på vet jag inte säkert – men det säger en hel del om själva systemet.

När det sovjetiska systemet brakade ihop privatiserades Wedel–fabrikerna – de köptes av multinationella koncerner som inte gjorde så där värst mycket för att skapa stor choklad och förena hantverksskicklighet med industriell effektivitet.

Men det var just de där bilderna på den chokladglaserade polska vägbanan som fick mig att bli deprimerad, för det är så mycket annat som förspillts i historien och i dag sitter alltför många fast i fel sorts förhoppningar på de politiker som sprätter runt – och snart kommer bra choklad att göras på mycket få platser här i världen – för det kommer inte att finnas någon plats för nya Jan Wedels, människor kommer inte ens att kunna föreställa sig sådana personer.

Have your say