kina 1: hjältar jag minns, men som aldrig fanns

"I den ställningen ska man rabbla bekännelser och självkritik, uthärda åskådarnas glåpord och förbannelser, men även hugg och slag och föremål som kastas mot en."

Liu Shaoqi under massmöte där han angrips av rödgardister.

Inledning: Rätt många känner till Mao Zedongs “Stora proletära kulturrevolution. Men det märkliga är den bild många har av den som en förvisso idiotisk tilldragelse som skapade kaos och ledde till att människor fängslades och avrättades, men – våldet och övergreppen har kommit att överskuggas av det på något sätt lite löjliga med alla dessa ungdomar som står och viftar med Maos lilla röda och rabblar citat och sjunger hysteriska hyllningssånger till “Den store rorsmannen”.
På så sätt är det en av den kinesiska regimens mest lyckade propagandatricks – att dra ett löjets skimmer över en av de mest blodiga och brutala perioderna i landets historia.
Till tricket hör också att dölja att “den proletära kulturrevolutionen” inte var ett nederlag för Mao Zedong utan en stor seger som kom att forma det Kina vi står inför i dag. Att förstå vad som egentligen hände under kulturrevolutionen blir därför nödvändigt för att förstå världen i dag – för jag tror man kan se spår av kulturrevolutionens tänkande även i svenskt samhälle och offentlighet 2016.
I år är det 50 år sedan “Röda augusti” – en av avgörande månaderna under kulturrevolutionen. Det blir därför en serie texter kring det som då skedde och som påverkar oss i dag. Du finner dem genom att söka på “Kina”.

Svinhugg går igen

 Jag hade länge en viss svaghet och beundran – för Liu Shaoqi – han vågade ändå till slut kritisera “Det stora språnget” – Maos tvångskollektivisering och försök att i expressfart industrialisera Kina. Försöket kostade 40 till 60 miljoner kineser livet.
I gängse historieskrivning – som bygger på den nuvarande kinesiska ledningens framställning av perioden – framställs Liu som en pragmatiker som månade om folkets välfärd och som därför nästan med automatik kom i konflikt med Mao.
För några år sedan såg jag en dokumentärfilm där Lius änka Wang Guangmei berättade om sina och familjens lidanden under kulturrevolutionen.
Hon berättade om hur hon tvingats att under många och långa sessioner inta den position som kallades “Jetplanet”. Man står med kraftig böjda ben och armarna sträckta bakåt.
I den ställningen ska man rabbla bekännelser och självkritik, uthärda åskådarnas glåpord och förbannelser, men även hugg och slag och föremål som kastas mot en.
Tillställningar av det här slaget kunde pågå i timtal. Ibland dog de som utsattes för det.
Wang överlevde och fick tillbringa 13 år i fängelse, hon och de fyra barnen fick först i efterhand veta att Liu Shaoqi hade dött i fängelser.
I dag är både Liu Shaoqi och Wang rehabiliterade. Båda rehabiliterades 1980, Liu förstås postumt medan Wang åter fick en position i maktapparaten och ägnade sig för övrigt åt välgörenhet.
Kan ju tyckas vara en sorglig historia men med ett uppbyggligt slut.
Men kanske blir det lite svårare att lida med Wang Guangmei och förstå hennes tårar när hon berättar om alla de gånger hon tvingades inta jetplans-positionen om man betänker att det var Wang Guangmei som uppfann den metoden för att förnedra och kuva motståndare.
1963 pågår kommunistpartiets “Kampanj för socialistisk fostran”, målet för den är att utrota korruption – men det man ger sig på är alla de människor som genom svartabörshandel skapat fungerande marknader utanför partiets kontroll – marknader som gör att människor sakta kan börja återhämta sig efter “Det stora språngets” totala misär.
Liu Shaoqi som trots sin tidigare kritik inte på något sätt egentligen vågar utmanan Mao om makten i partiet tar ett stort ansvar för kampanjen för att visa sin trohet och lydnad. Han sänder till och med sin fru ut på landsbygden till Funing där hon gör sig känd för sin brutalitet mot dem som misstänks vara fiender till partiets politik. Misshandel och tortyr blir självklarheter när Wang ska skapa ordning – och det är här hon sägs ha uppfunnit “Jetplanet”.
Wang blir en viktig person i kampanjen som har som ett av sina motton “Klasskampen är en kamp till döden”. Givetvis kommer man därför att efterhand börja mörda dem som definieras som fiender till partiet – ibland sker det under massmöten där offren inte överlever den misshandel de utsätts för, ibland är man lite mer formell och låter en hoprafsad tribunal döma dem till avrättning varpå de arkebuseras.
Och denna terror sprider sig över landet flera år innan “Den stora proletära kulturrevolutionen” har inletts.
LÄRDOM: Svinhugg går igen. De ledande partimedlemmar som blir offer för Mao och kulturrevolutionen blir offer för strukturer de själva skapat och stärkt – de drabbas dessutom av de metoder för förtryck de själva utvecklat.
FUNDERING: Vad säger det om den kinesiska ledningen i dag att de rehabiliterat dessa personer som “offer” men inte säger något om de människor som Liu, Wang och andra drev i döden eller mördade dessförinnan?

Have your say