Inte rum för eftertanke

En del drabbas alltid av att saker liksom bara händer. Och då ska staten vara där med sina hjälpande händer.

För många, många år sedan var jag medlem av en förhandlingsdelegation i en fackklubb. Det var inte bara de årliga förhandlingarna man behövde bry sig om, utan det gällde också att företräda medlemmarna löpande när de fick nya uppgifter eller tjänster.
Ingen rast, ingen ro.
En dag vill en av medlemmarna ha ett möte mig och han inleder med att säga att:
“Jag behöver löneförhöjning.”
“Aha, ny tjänst?”
“Nejdå, men vi har nyss köpt hus – det är därför jag behöver lite påökt.”
“Men dina arbetsuppgifter är inte förändrade? Du gör inte mer kvalificerade saker?”
“Nej, vi har ju köpt hus säger jag.”

Jag förklarade milt och försynt (nåja, nåja) att min uppgift inte var att ta hand om personer som kalkylerat fel i sin privatekonomi, vilka besvär de felen än kunde medföra för dem.

När han går vänder han sig om i dörren och säger besviket:
“Och du kallar dig kommunist.”

Det finns en mycket märkligt uppfattning i dag i vänstern om att vi har något slags kollektivt ansvar för enskilda individers misstag. Det rör sig egentligen inte om misstag i verklig mening utan är numera följden av att så många anser att de har rätt att bli omhändertagna. (Detta innebär inte att man inte som individ kan välja att handla altruistiskt och hjälpa den som verkligen begått ett misstag – den som aldrig gör det kan ibland på sätt och vis göra större misstag än den som behöver hjälp.)

Jag kommer att tänka på detta när jag läser en längre artikel i dagens DN om en invandrarfamilj som har problem med att få bostad i Stockholm.
Det blir en ingående beskrivning av det elände som följer av att man flyttar runt mellan andra- och tredjehandskyffen.

Men det här är inget att skriva om – eftersom problemen utgår från hur familjens tre barn drabbas.
Va, vad är det jag säger?!?!?
Men – jodå, jag förstår problemen och lider med barnen. Jag vet inget värre än barn som växer upp under eländiga eller till och med livsfarliga förhållanden. Jag klarar inte ens av att se “Barnen från Frostmofjället.”
Men det grundläggande problemet är att familjen skaffat sig de tre barnen sedan de kom till Sverige. Det första innan de ens hade uppehållstillstånd.
Vi har här alltså att göra med två helt irrationella föräldrar som sätter barn till världen – till en början utan att ha arbete, egen bostad eller uppehållstillstånd.
Och så flyttar de till Stockholm.
Vad väntar de sig annat än problem?
Och återigen – jag lider med barnen för deras situation – men jag lider också med dem för att de fått så ansvarslösa föräldrar.

Medan jag skriver det här pågår Opinion Live på TV – som vanligt (är det ett stående inslag?) står någon från mainstreammedia och mässar om vikten av att bekämpa “fake news” – i det här fallet är det Jan Helin.

Fake news är både att leverera fel fakta – men det kan också vara att vinkla en situation på ett sådant sätt att det verkliga problemet försvinner.
Och ja, vi har problem med byggandet i Stockholm – men den här artikeln belyser bara ett problem – två föräldrars ansvarslösa val.

Have your say