I DN jämrar sig i dag representanter för Tullverket. Jämmern kommer sig av att de upplever att de inte riktigt vet vad de ska göra när de träffar på barn i “missbrukarmiljöer”. De säger sig göra många tillslag varje dag i hela landet och ofta möter de barn i de miljöerna som tar skada av att vistas där.
“Vi har inga fastställda rutiner för hur vi ska göra när vi misstänker att barn far illa, inga telefonnummer och inga framtagna anmälningsrapporter.”
Låt oss lämna frågan om svensk narkotikalagstiftning därhän så länge – den är obegriplig i alla fall – och istället utgå från det allmänmänskliga.
Anta att du själv ställs inför ett barn som uppenbarligen far illa.
Vad gör du då?
Går därifrån och förklarar dig efteråt med någonting i stil med: “Men vad skulle jag göra? Ingen hade försett mig med ett telefonnummer jag kunde ringa – och förresten finns det inga förtryckta anmälningsrapporter jag kunde fylla i.”
Nej, det skulle du inte göra.
Så sorry, du kommer aldrig att kunna bli tjänsteman i Tullverket.