Med märkligt jämna mellanrum genomförs omröstningar om vilka som är de mest betydelsefulla personerna i historien. Tre som alltid återfinns på tio i topp är Dalai lama, Nelson Mandela och Mahatma Gandhi.
Uppenbarligen har de som röstat ingen aning om utvecklingen i Sydafrika efter apartheids fall.
De har heller aldrig tagit del av Dalai Lamas tankar. Han är en person vars texter och tal ger dig känslan av att du försöker beställa mat på en resturang där ingen i personalen förstår vad du säger; på din fråga om du kan få entrecôten blodig svarar de på stapplig engelska att toaletten bara är för gäster.
Den som finner svar på sina frågor hos Dalai lama har nog bara enkla frågor – typ: “Får man gå mot röd gubbe?”
Att Nelson Mandela och Dalai Lama kvalar in på listan beror på att ett skrämmande stort antal röstar på människor de uppfattar som apostlar för godhet och snällhet.
Om nu det skulle vara så viktigt – varför då inte rösta på Nalle Puh? Han är ju dessutom vid en jämförelse att betrakta som en djup tänkare.
Att Mahatma Gandhi hamnar på de där listorna beror också på att han betraktas som “snäll” efter som han anses vara en icke-våldets apostel. De som röstat på honom har alltså egentligen ingen aning om hans gärning.
Men, jo, jag tycker faktiskt själv att Mahatma Gandhi, i motsats till Nelson Mandela och Dalai Lama, är en stor och viktig person; men det beror inte på att han skulle varit någon slags fredsapostel, utan det beror bland annat på att han gav oss ett exempel på hur en verklig intellektuell och ledare ska förhålla sig till sin nation.
Och hur nationens medlemmar ska förhålla sig till sig själva för att man alls ska kunna tala om en nation.
Mahatma Gandhis kultstatus bygger på den vittomfattande idén om att pacifism och icke-våld är ett förhållningssätt som man bör omfatta. Då blir man en noblare, ädlare och godare människa som kan bidra till att göra jorden till en bättre plats.
Man ska gärna vända andra kinden till så ofta och i ett sådant tempo att ens huvud börjar snurra som på det besatta flickebarnet i Exorcisten – och henne gick det ju jättebra för –
Förvisso förespråkade Mahatma Gandhi icke-våldsaktioner för att driva britterna ur landet, men han gjorde det inte i första hand för att han såg icke-våldet som det enda möjliga sättet att befria Indien – han såg det som det bästa sättet – om landet skulle återfinna sin själ.
Vi kan jämföra med Nelson Mandela och ANC:s kamp i Sydafrika – där blir väpnad kamp och också ren terror den huvudsakliga metoden. ANC och Mandela hade ingen egentlig uppfattning om hur det nya samhället skulle byggas. Apartheid och de vita var onda, om de led nederlag skulle allt bli bra. Resultatet blev som vi sett snabbt förfall och misär.
Gandhi ansåg att indierna hade avlägsnat sig från ett sätt som var det sätt på vilket de borde leva, i enlighet med sin historia, sina traditioner, de strukturer och den kultur som utvecklats under årtusenden, och de förutsättningar som utgjordes av subkontinentens natur och miljö.
Han vände sig mycket tidigt mot tanken på att indierna skulle kämpa för sin självständighet för att kunna anträda samma utvecklingsväg som väderlandet: “Gud förbjude att Indien skulle industrialiseras på samma sätt som västerlandet, det skulle ödelägga världen som om den härjats av gräshoppor.”
Det viktiga i tanken är inte enbart uppfattningen att en sådan utveckling vore skadlig för omvärlden, utan också att den vore skadlig för indierna som folk; gräshoppor kännetecknas ju inte av något mer omfattande själsliv.
Gandhi hade i dag varit motståndare till de som anser att öppna gränser och frihandel är bra och allena saliggörande för länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. För honom var förutsättningen för verklig frihet att en nation kan vara självförsörjande, och det innebär att dess individer är självförsörjande på ett sätt som står i samklang med natur, historia och kultur.
Frihetens förutsättning för honom var därför utvecklandet av självförsörjning i jordbruket och utvecklandet av småskalig produktion – hans eget dagliga manuella arbete var ingen tom symbolhandling – den var en vägvisning om den väg indierna måste välja. Och de politiska aktioner som riktades mot britterna var alltid kopplade till konkreta strävanden för att bygga en sådan självförsörjning och att skydda den – som till exempel kampen mot saltskatten och bojkotten av engelska varor.
Självförsörjning var förutsättningen för att man skulle kunna frigöra sig från britterna, för att man inte skulle kunna svältas till döds av dem:
“Varje by måste vara självförsörjande och kunna sköta sina egna affärer även om det innebär att försvara sig själv mot hela världen.”
Så när denna världens överheter propagerar för att vi ska anamma Gandhis tankar om icke-våld bör vi komma ihåg att det inte är den verklige Gandhi de talar om – han skulle antagligen i dag av denna överhet betraktas med stor fientlighet.