När jag ser bilderna på president Macron sittandes i skjortärmarna med en av bossarna från Teheran, en av dessa mulla di tutti mullas, påminns jag om hur litet som ändrats sedan 1789 års franska revolution. Det var inte som så många tror en folklig resning, det var en kupp genom vilken ett mycket begränsat socialt skikt tog makten genom att mobilisera en liten del av Paris befolkning.
Därefter inleddes ett krig mot resten av landet, och det slutade ibland i fullskaliga, allomfattande massakrer som i Vendée.
Sedan dess har alltid det som kallas för Frankrike styrts av en och samma sorts människor – personer som anser att de har en mission i världen, och vill vara med i ställandet och styrandes av den. Den egna befolkningen ska tiga och lyda.
Vid tiden för revolutionen var Paris ensamt större än de sex städer som följde i storlek. Dessutom var två tredjedelar av Paris befolkning utlänningar. En tredjedel av landets befolkning bodde i byar vars invånarantal som högst var 35 personer.
Det talades fem skilda språk i landet, och ingen vet säkert hur många dialekter det fanns – Det blir en fråga om att gissa rätt antal tusen. Ofta skilde sig dialekterna så mycket åt att man byarna emellan inte kunde förstå varandra.
Denna verkliga levande mångfald och mångkultur fick inte utvecklas på sina egna villkor innan Frankrike ockuperades av den självutnämnda eliten i huvudstaden.
Den franska revolutionen inledde inte en era av frihet, jämlikhet och broderskap. Den var ett generalangrepp på bönders, adels, hantverkares och fiskares frihet – ja, hela folkets frihet – utanför huvudstaden.
För att förstå det samtida eländet i Europa måste vi bryta upp de falska föreställningar som finns om den franska revolutionen.