I dagens Expressen filosoferar Per Wirtén över frågor som “inte vill lämna honom ifred”:
“Att identifiera likheter mellan sexövergreppen i Köln med dem på Tahrirtorget är politiskt viktigt. Men är det inte lika intressant att se likheten mellan övergreppen på torgen och näthatet i Sverige? I båda fallen är syftet att rensa offentliga rum från självständiga kvinnor, för att kunna återerövra en förlorad manlig dominans. Män i Kairo är i det avseendet tydligen överens med män i villor av mexitegel i svenska städer. Och i båda fallen verkar polisen stå handfallen.”
Låt oss anta att Wirtén har rätt och att grupperna har samma syfte.
Och?
Hos mig väcker Wirténs frågor bara nya frågor.
• På vilket sätt kan man jämställa den kretin som efter nio burkar folköl sitter och näthatar med den som ansluter sig till en flock för att råna, sexuellt trakassera och våldta kvinnor?
• Om polisen har begränsade resurser – vad bör den prioritera? Ska piketerna skickas till de där mexitegelvillorna?
Men i motsats till Wirtén så kommer inte mina frågor att plåga mig; svaret är ganska enkelt – Wirtén hör till de nya tankekommissarierna och det viktiga för honom är slå mot motståndare på den andra kanten – och när folk rasar mot övergrepp så tar han varje möjlighet att koppla ihop det som människor vredgas över med det han själv vill komma åt.
Visst är näthat – från vilket håll det än kommer – vidrigt, men varför låta sig beröras? Det är bara ett uttryck för den nya gnällighetskulturen.
Och ganska länge har ju ämnet näthat behandlats och belysts; serier i kvällstidningar, stats-TV, till och med TV3 har låtit Aschberg åka runt och leta näthatare. Vad mer kräver Wirtén? Ska nationella insatsstyrkan sättas in, typ: “Rör inte tangentbordet! Kom ut med händerna över huvudet!”