feminismen, familjen och de svarta

"... om det istället är så att FI vill markera att internationell solidaritet är det viktigaste i deras verksamhet så borde kanske solidaritet med offren för våldtäktskulturerna i till exempel Sydafrika och Indien vara viktig."

Malcolm X två år innan han mördades. Här tillsammans med sina döttrar Qubilah och Attilah. Malcolm X såg att de svarta befrielse bara var möjlig om genom att man separerade sig från de vita, utbildade sig, byggde sina egna företag samt värnade om familjen.

Det är lite svårt att förstå varför Feministiskt Initiativ nu tar sådan sats för att markera sin solidaritet med Black Lives Matter – större delen av partiets hemsida upptas av en video om BLM.
Andra har ju redan påpekat att det för ett feministiskt parti i Sverige borde finnas sisådär en 7000 andra frågor att kämpa för – mot hedersvåld, könsstympning, patriarkalt förtryck i vissa invandrargrupper där kvinnan hamnar i rangordning någonstans mellan bilen och dammsugaren (och definitivt närmare dammsugaren).
Och om det istället är så att FI vill markera att internationell solidaritet är det viktigaste i deras verksamhet så borde kanske solidaritet med offren för våldtäktskulturerna i till exempel Sydafrika och Indien vara viktig, eller kampen mot islamisters sexslavhandel vara prioriterad.
Men Black Lives Matter!?
Dock – frågan om de svartas situation i USA är förvisso i mångt och mycket en fråga om kvinnoförtryck – så ett engagemang från FI behöver inte vara helt fel.
Men det stora problemet för de svarta är inte rasistiska vita polisers brutalitet (ett problem som definitivt och sorgligt nog existerar) – utan problemet är den svarte mannens mentalitet och den i den gruppen utbredda ansvarslösheten.
1937 slutför John Dollard, en vit förkämpe för de svartas rättigheter, sin viktiga studie: “Caste and class in a southern town” där han beskriver hur de svarta lever kvar i de mönster som utvecklats bland slavarna – därför att det beteendet ansågs vara bra av slavägarna:
“Dessa sociala förhållandens funktion verkar vara att hålla de svarta kvar på en infantil nivå, att garantera dem vissa barnsliga friheter från ansvar – “.
Dollard hävdar – och leder i bevis – att detta kulturella mönster är en följd av livet på plantagerna. Att tillåta slöhet, slapphet och ansvarslöshet för de svarta på deras fritid sågs som en slags kompensation för slitet på fälten. Det var sådana svarta slavägarna ville ha. De såg inte med blida ögon på svarta som satt i sina skjul och lärde sig läsa och höll sig nyktra.
För den tidige medborgarrättskämpen Dollard fanns det bara en väg framåt för de svarta:
“… de måste närma sig det ideal av återhållsamhet, självständighet och personlig mognad som är sammanvävt med vårt samhälles krav …”
Enklare uttryckt: de svarta man lynchade brukade vara de som lärde sig läsa, skriva, räkna och som betraktade sig som de vitas jämlikar. De lynchades för att de inte visste sin plats.
Rasisterna skulle aldrig kommit på tanken att lyncha en svart man som hängde med andra svarta män i gathörnen och drack moonshine – för de visste uppenbarligen sin plats.
Dollard fick kritik för sina studier och sina ståndpunkter – av andra vita – eftersom de menade att den utveckling han förespråkade skulle innebära rasblandning.
Alltså: en radikal, anti-rasistisk ståndpunkt på 1930-talet var: studier, disciplin och nykterhet – bete er inte som vita rasister förväntar sig av er.
Det kan också uttryckas som Martin Luther King gjorde det – och nej, jag ska inte citera det där nästan olidliga “I have a dream”– talet. King har ju i efterhand omvandlats till en slags svensk dagisföreståndare som trodde att allt blev bra om alla tog varandra i hand och sjöng. Vad som är mindre politiskt korrekt att påminna om är att det han kritiserade var alla lagliga inskränkningar av de svartas fri- och rättigheter – han hade inga illusioner om att de svarta skulle kunna bli fria genom att överhet och stat gav dem ekonomiskt understöd och hjälp. Han utgick från att det alltid finns en fundamental orättvisa inbyggd i samhället – vi kommer aldrig att födas under samma villkor – i det lopp vi ska springa kommer vi alla att ha olika förutsättningar. Men de som har sämst förutsättningar har inget att vinna på att sätta sig ner och ropa till måldomaren att han ska komma och hämta dem och bära dem över mållinjen – det kommer aldrig att ske – eller som King uttryckte det i ett tal till studenter:
“När du befinner dig sist i ett lopp är din enda möjlighet att springa snabbare än den framför dig och ta dig förbi honom. Så när din vita rumskamrat säger att han är trött och går till sängs för att sova så ska du stanna uppe och låta studielampan lysa.
Det här sas 1964.
Året efter kommer den demokratiske senatorn Daniel “Pat” Moynihans rapport: “The Negro Family: The Case For National Action” där han varnade för en social katastrof om de svarta inte kunde bibehålla en familjestruktur som innebar ett ansvarstagande för barnen.
Det som väckte Moynihans oro var att 25 procent av de svarta barnen föddes utanför äktenskapet.
25 procent.
2011 var siffran 72 procent. (1965 kan man med stor säkerhet säga att ett barn som föddes utom äktenskapet bara fick en förälder. I bästa fall. 2011 hade det blivit vanligare med par som levde samman utan att vara gifta – men 72 procent säger ändå en hel del om den katastrofala utvecklingen.)
Den utveckling som Dollard, Moynihan och King varnade för ser vi nu förverkligad – och den miserabla situationen för svarta är en följd av en plantagementalitet och att de svarta männen inte förmår bryta sig loss ur den – de vidmakthåller en patriarkal struktur som kännetecknas av att manen härskar och tillfredsställer sina behov – inte genom att kontrollera en familj utan genom att inte ta ansvar för den.
Och FI vill väl bekämpa patriarkala strukturer oavsett vilken form de tar sig.
Och FI vill uppenbarligen solidarisera sig med de svarta i USA.
År då verkligen stödarbete för Black Lives Matter det viktiga?

Have your say