Jordan B Peterson till vänster, jag själv till höger medan jag försöker förstå vad han menar.
Min ovanligt stora uppsättning neanderthalgener gör väl antagligen att jag inte kan uppnå samma känslodjup som en modern människa. Därför blir jag i efterhand förvånad över de reaktioner som en del av mina texter utlöser. Jag har inte förstått att jag angripit viktiga element i en del läsares uppfattningar om världen, och om människor. Jag verkar ha klampat in i deras boningar och stökat till på de husaltare där de förvarar olika ikoner av tänkare de vördar.
Det var meningen att det här avsnittet i serien om Jordan B Peterson skulle handla om gurun från Kanada, Stalin, Sovjet och Solzjenitsyn.
Men det får bli en utvikning om hur man läser, varför man läser och vad man vill. Det är nog där det finns en grundläggande skillnad mellan mig och de som stört sig på det jag hittills skrivit om Peterson. Och man kanske ska reda ut de sakerna först.
En vanlig invändning mot den kritik jag haft mot Peterson är att ”han är ju inte historiker”. Därmed menas att jag inte kan kritisera det Peterson säger om till exempel Hitler eller Stalin eller någon annan historisk person eller händelse. Peterson är ju psykolog.
Problemet är bara det att Peterson själv utmålar sig som extremt historisk kunnig. Hur många föreläsningar har jag inte hört där han säger ”Jag har studerat den här frågan i fyrtio år”.
De påståenden Peterson fäller lutas alltid mot hänvisningar till de nyssnämnda omfattande historiska studierna.
Givetvis ska man då kunna angripa honom på de punkter där man anser att han skildrar ett historiskt förlopp helt felaktigt – speciellt som han anser att det skildrade förloppet bevisar det han påstår om människor och politik i dag.
Vill man göra det uppstår dock vissa problem. Peterson är aldrig särskilt tydlig i sin beskrivning av ett historiskt förlopp. Att lyssna på honom är – som jag tidigare påpekat – som att se på en av de där populärhistoriska dokumentärerna om Tredje Riket som går på TV sent på kvällar och nätter var man än befinner sig i västvärlden.
En variant av invändningen mot min kritik är att ”Peterson måste koncentrera sig, han kan inte få med allt.” Så sant, man måste peka på det viktigaste, de faktorer som är avgörande, de verk och teorier som bäst förklarar utvecklingen. Men efter allt mitt tittande på Peterson (hur ska jag kunna förklara för Sankte Per att jag förslösat min tid på det sättet) finner jag att Hitler och nazismen förklaras med Hitlers maniska renlighetsiver, och hans förmåga att samspela med människor på massmöten. Och då talar vi om väldigt många timmars föreläsande.
Det är ungefär som om man förklarade att Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i semifinalen i VM 1958 berodde på att han hade nedhasade strumpor.
Jag har märkt en religiös ton i en del av de FB-svar och de mail jag fått, där har deklarerats att Peterson har rätt därför att han ”vet” vad han pratar om. Han har ”studerat frågan grundligt”. Men enda belägget för detta är att Peterson säger att han studerat något grundligt och sedan vandrar han ut i högst personliga tolkningar av ett historiskt förlopp.
Ett ganska vanligt grepp hos Peterson är också att säga: ”Det har gjorts många studier om detta”. Jättefint. Namnge en av dem då.
Eller så refererar Peterson till en författare och filosof på samma sätt. Han kör en utläggning, och så kommer det ”som också Dostojevskij beskriver det”.
Den litteraturlista som Peterson rekommenderar för den som vill bli ”properly educated” är märkligt tunn. 15 titlar som förses med följande kommentar av Peterson:
”Trigger warning: These are the most terrifying books I have encountered.”
Det i sig tyder ju på att Peterson inte hör till de belästas skara. Och sedan kommer listan:
- Brave New World – Aldous Huxley
2. 1984 – George Orwell
3. Road To Wigan Pier – George Orwell
4. Crime And Punishment – Fyodor Dostoevsky
5. Demons – Fyodor Dostoevsky
6. Beyond Good And Evil – Friedrich Nietzsche
7. Ordinary Men – Christopher Browning
8. The Painted Bird – Jerzy Kosinski
9. The Rape of Nanking – Iris Chang
10. Gulag Archipelago – Aleksandr Solzhenitsyn
11. Man’s Search for Meaning – Viktor Frankl
12. Modern Man in Search of A Soul – Carl Jung
13. Maps Of Meaning: The Architecture of Belief – Jordan B. Peterson
14. A History of Religious Ideas – Mircea Eliade
15. Affective Neuroscience – Jaak Panksepp
Om det här är de verk som ”speciellt viktiga” för Petersons intellektuella utveckling förklarar det en hel del.
Det är en obegripligt klen lista. Det är en lista sammanställd av en person som inte förmår leva med inre motsättningar, med att vrida och vända på teorier. Det är en lista sammanställd av en person som vill ha enkla, snabba, svar och som vill skapa en stor övergripande teori att hänga upp minsta lilla vardagliga handling på.
Problemet är också att Petersons bildning är för begränsad för att han ska kunna ta till sig ett verk som Gulagarkipelagen och diskutera det på ett fruktbart sätt (det ska vi äntligen tala om i nästa avsnitt).
Människor som söker den sortens svar och som därför förenklar sitt läsande, och sitt förklarande av vad de läst, saknar ofta en inre kärna, en instinkt för vad som är rätt och fel, gott och ont. Det tomrummet kan inte för alltid fyllas med samma förenklade sanningar. En del väljer att droga sig som en lösning (som Peterson själv) – andra väljer att hoppa från förenklad sanning till förenklad sanning, och kan inte leva i ett tillstånd av ständig läsning – och därmed följande osäkerhet.
Om Peterson var en seriös tänkare – och individ – skulle han presentera en något mer komplex läslista för sina följare. Om han menade allvar skulle han förklara att de viktiga författarna och tänkarna är viktiga därför att de är så mångbottnade att de själva kanske inte ens alltid förstår det. Petersons hantering av till exempel Jung och Eliade kommer inte att ge människor som följer honom rätt inställning till dessa tänkare. Peterson föreläser inte i deras anda, han är mer som en typisk amerikansk självhjälpsprofet som hittat citat på Pinterest han kan ha med för att ge tyngd åt sina idéer.
Själv återvänder jag ofta till tänkare och författare genom åren, och ofta har min inställning skiftat. Vid en läsning har jag kunnat bli helt förtrollad, sju år senare förundrad över att jag alls sett något av värde hos tänkaren och ytterligare tio år senare blir jag förtrollad igen. Det här hänt med tänkare som Baudrillard, Leopardi, Gramsci, Hegel och Jung. De två senare kommer jag aldrig att bli färdig med. Och heller aldrig helt överens eller införstådd med.
Och än sen?
Jo, jag vet. De återkommande omläsningarna och omvärderingarna kan i mitt fall kanske förklaras med neanderthal-generna och intellektuell tröghet – och jag kanske därför inte ska ge moderna människor anvisningar om hur man ska läsa.
Men jag gör det i alla fall. Och jag gör det därför att de ständiga omläsningarna och omvärderingarna inte avsatt några spår i min hur jag ställt mig till vad som varit den periodens politiska huvudfrågor, min grundinställning har inte skiftat från årtionde till årtionde.
Som jag kort diskuterade i första avsnittet i den här serien har självklara beteenden och mentaliteter i västerlandet börjat försvinna. Det förklaras delvis av utvecklingen i samhället; här finns en mängd faktorer – till exempel arbetslivets förändring, förändringar av teknologisk karaktär, statens allomfattande roll – och de leder till familjens och i sinom tid till individens sönderfall.
Men delvis är det också följden av ett aktivt ideologiskt krig mot traditionella europeiska värderingar och mot europeisk kultur och kontinentens bidrag till mänskligheten.
Det skapar ett behov hos människor att finna stödjepunkter, att söka sig till personer eller rörelser som kan ge dem något att hålla sig till.
Därför har Peterson fått ett genomslag – han har vågat stå upp mot en del av de mest sinnessjuka uppfattningarna som framförs av dem som bedriver kulturkrig mot det europeiska. Han ger människor någon att ställa sig bakom när motståndaren försöker tysta människor som håller fast vid traditionella värderingar.
Men – som jag pekar på i den andra delen i serien – samtidigt grundar Peterson detta motstånd på en bevisföring som helt rör sig inom ramen för den historieskrivning som i dag skapats av just dem som för ett ideologiskt krig mot europeisk kultur.
Ungefär så här ser Peterson uppfattning om historien ut: Hitler och Stalin är all ondskas måttstock, vi har alla en kapacitet till ondska och vi måste akta oss så att vi inte alla blir nazister eller stalinister igen och Sobibor och Kolyma åter slår upp portarna.
Och ungefär så ser också motståndarens historieuppfattning ut.
Så förvisso försvarar Peterson traditionella värden, men han gör det för att inte Hitler ska återuppstå.
Och de som bekämpar Peterson gör det också för att den tyske korpralen inte ska återvända.
Säger det sig inte självt att Petersons motståndskamp vilar på en sprucken grund? En grund som motståndaren har gjutit?
Striden gäller vems hållning som leder till nazism.
Obegripligt andefattigt.
Det spelar ingen roll om Peterson framför sunda teorier om naturliga hierarkier, ordning, reda, arbete och renlighet – han för en fåfäng kamp eftersom han inte i verklig mening ifrågsätter motståndarens syn på historien (och han förmår heller inte ta till sig av Jungs djupgående teknologikritik när det gäller den mänskliga civilisationens utveckling.)
Men jag tror att det grundläggande problemet är tanken på att vi alls ska behöva grundlägga motstånd mot mångkultur, identitetspolitik, öppna gränser, förstörandet av det europeiska kulturarvet, och överstatlighet med hjälp av teorier, ideologier och filosofier.
Problemet är att människor är så rotlösa och jagsvaga att många inte törs hävda sin ståndpunkt och säga att de finner det orimligt att det finns ett parallellsamhälle i landet där kulturen är fientligt inställd mot europeiska värdne. De törs inte hävda det därför att de tror inte att det räcker med att de känner smärta både i mage och själ när de ser hur samhället förändras, försämras och i alla avseenden fördummas.
Men det räcker faktiskt med att säga: det här är mina pengar. Dem har jag arbetat ihop. De ska gå till mig och de mina och jag är bäst skickad att avgöra hur de används. Ni som avkräver mig skatt har ingen rätt att skänka de pengarna till personer som är mina fiender; vare sig det är i form av miljardbelopp till terroristorganisationer utomlands, eller till människor som föraktar och hatar det här landets kultur.
Mina pengar ska gå till anständiga skolor, fungerande sjukvård och omsorg, och en stark krigsmakt. Vi ska hand om dem som vill arbeta men inte längre kan.
Det här kan vi ibland ordna själva, ibland genom olika former av samarbeten och gemenskap. Och ibland kan staten göra det.
Konstigare än så är det inte.
Och min inledning om hur man bör läsa är på sätt och vis onödig, liksom min plädering för en liv av ständig läsning och omläsning.
För att handla rätt här och nu krävs inte vare sig Petersons läslista eller någon annans litteraturkanon.
Teorier om samhälle, människa och historia är alltid intressanta, och att fördjupa sig i dem kan vara uppbyggligt för den enskilda individen.
Men vi kan lägga teorier och diskussioner åt sidan när vi gemensamt gör något åt nedrivandet av samhället. Det där uppbyggliga läsandet kan vi ägna oss åt när tid gives.
Att Peterson måste göra en legering av historia och psykologi för att försvara och förklara sina i grund och botten ofta sunda tankar visar på det som inte är riktigt friskt hos honom. Han står inte själv stabilt i tillvaron. Han måste tillgripa allt från en hummer till Himmler för att kunna gå till motangrepp mot samtidens galenskap.
Och i nästa avsnitt är det alltså dags för Peterson och Solzjenitsyn. Är det en nödvändig diskussion. Jo, jag tror det. Om det är så att Peterson uppvisar intellektuell slöhet, och svamlar och fabulerar när det gäller Sovjetunionens historia – hur ska vi då kunna utgå från att han inte gör det i en många andra frågor också?