Jordan B Peterson vill frigöra oss påstår han. Fint. Men ska han då inte först göra sig av med sin egen fixering vid Adolf Hitler?

Jordan B Peterson har ägnat fyra årtionden åt att försöka förstå Hitler.

Man kunde tro att vi alla fått ett chip inopererat i samband med vår födelse. Syftet med denna åtgärd har i så fall troligen varit att med hjälp av en algoritm styra alla våra tankar mot Adolf Hitler.

Teorien kan verka vrickad, men ger mig en viss tröst, och ett visst hopp om mänskligheten. Alternativet är ju att vi på grund av vår egen dumhet, bristande kunskap eller allmän tankeoreda nästan alltid, och i alla sammanhang, hamnar i en diskussion om Adolf Hitler. 

Hitler är inte bara den punkt där alla politiska diskussioner verkar hamna – han är tämligen ofta också utgångspunkten … och måttstocken för allt som avhandlas från start till mål.

Det blev väl mest ruiner av Hitlers tusenårsrike, men i det offentliga samtalet verkar vi alla vistas i hans mausoleum, vare sig vi diskuterar historia, människosyn, politik, hälsokost, sex eller hundar.

Få saker kan lamslå människors logiska förmåga eller kortsluta deras förmåga att uppfatta och sortera fakta som ordet ”Hitler” (ibland fungerar förstås ”nazism” på samma sätt).

Orden blir bärare av … ja, lite vad som helst, och det som kopplas ihop med Hitler är i princip alltid fel och negativt.

”Så där sa Hitler också”, ”Så där började nazismen också” … ja, ni känner igen fraserna som får även vettiga samtal att avstanna.

Och det finns två kategorier människor – vars framförande av ord som dessa – extra effektivt riskerar att få diskussioner att förtvina: den ena kategorin utgörs av människor som överlevt Förintelsen, den andra kategorin utgörs av en enda person; Jordan B Peterson. En viss förståelse kan man ha för effekten av uttalanden från människor i den första kategorin. Dock – att man överlevde Sobibor innebär ju inte att man korrekt kan analysera och förstå politiska skeenden i dag – eller historien.

Hur Peterson kunnat få tyngd i sammanhanget har jag svårare att förstå.

När jag studerar Petersons framträdanden på Youtube  – vare sig det är debatter, intervjuer, utfrågningar eller föreläsningar – hör jag honom ofta yttra orden:

”Jag har studerat diktaturer i fyra årtionden”.

På så sätt etablerar han vad som ska fungera som ett kunskapsövertag i frågan om Hitler. Och det är oftast Peterson som själv släpat in Hitler i den diskussion det gäller.

Så först slås det fast att man ska använda Hitler som referenspunkt i diskussionen, därefter konstateras det att det är Peterson som vet mest (ja, vad annars, jag menar 40 års studier av Hitler!) och därefter kan Peterson lägga ut texten om vad som helst.

Första gången jag hörde Peterson dra det där om fyra årtionden av studier av auktoritära regimer blev jag väl lite förväntansfull; nu skulle det komma en spännande utläggning. Och jag skulle kanske få kunskap om historiker och verk jag inte kände till.

Så blev det inte. Och inte någon annan gång heller när Peterson påtalat vad som ska vara hans oerhörda beläsenhet i ämnet.

Han refererar nästan aldrig till vad det är han läst under dessa 40 år. Man hinner ju läsa en hel del under en så lång tid, man borde därför från Peterson sida kunna förvänta sig en kvalificerad diskussion om olika uppfattningar av Europa,Tyskland, och världen under åtminstone den första halvan av 1900-talet.

Men Peterson är inte intresserad av att försöka förstå vad som hände. Det behövs inte. Han vet vad som hände. Den absoluta ondskan i form av Adolf Hitler manifesterade sig och det vi ska försöka förstå är hur det kunde komma sig att den manifesterades.

Då kan vi känna igen den och upprätta förhållningssätt så att den kan hållas i schack.

Andra världskriget blir en fråga om Hitlers personlighet, hans psykes konstitution.

I sitt verk ”Maps of Meaning” säger Peterson själv att hans arbete utgår från hans vilja att förstå vad som var drivkraften bakom upprättandet av regimer som den nazistiska: ”Jag kunde inte förstå den mänskliga förmågan till våld framkallat av en övertygelse”.

Numera anser han sig vara expert på området.

Men han är inte nöjd med det eftersom vi andra inte i tillräcklig utsträckning begriper nazism, ondska och anti-semitism.

Och varför anser han att vi måste ta till oss av hans insikter? Han förklarar det i en intervju med det amerikansk-judiska magasinet ”Forward”:

“Det har inte omvandlats till djup och praktisk psykologisk kunskap. Det kan man se på den offentligt accepterade anti-semitismen under de senaste fem till tio åren. Vad vi än tagit till oss av undervisningen har det inte varit nog”.

Som ni då förstår blir det lite fånigt när kritiker av Peterson jämför honom med Hitler, kallar honom extremhöger och anti-semit.

Lyssnar man på Peterson ligger han helt i linje med till exempel påbjuden svensk tolkning av historien; förstår vi Förintelsen förstår vi allt. Får vi ett Förintelsemuseum i varje svenskt län håller vi ondskan i schack.

Peterson är ingen folkupplysare, han försänker istället våra medvetanden i mörker, försöker få oss att anamma hans egna monomana fixeringar.

Hans beskrivningar av det 1930-talets Tyskland där Hitler kommer till makten är populära klyschor; ett land fyllt av män som traumatiserats i första världskrigets skyttegravar, en kollapsad ekonomi, stenhårda krigsskadestånd som skulle betalas. (Ett exempel på det sistnämnda: om skadestånden säger Peterson i en föreläsning ”… and they were paying them of like hell”. Men det gjorde de ju inte, det är en populär myt. Segrarna i första världskriget var medvetna om problemen och farorna i Europa och var i allmänhet tämligen lindriga i sina indrivningskrav.)

Peterson är fascinerad av urmyter som antas säga oss något om vilka vi är. Han försöker förstå dem. Men själv är han fången i populärhistoriska myter om Hitler och andra världskriget och hans föreläsningar är fyllda med schablonbilder, som inflationen: ”wheelbarrows of money just to buy some bread”.

Enda historiska verk jag hört Peterson referera till i sammanhanget är ”Hitlers bordssamtal”. Dessa föreligger i flera versioner, deras innehåll är i vissa fall motstridigt och ingen historiker med självaktning använder verket för att underbygga argument om vad som utspelade sig i Tyskland på 1930- och 1940-talet.

Det drar mot det absurda att man i den offentliga debatten diskuterar om Peterson är för eller mot Hitler – ingen verkar diskutera vad Peterson egentligen säger om Hitler. Detta visar hur namnet ”Hitler” lamslår allas hjärnor, ingen tänker. Alla bara undrar: är den som talar för eller mot Hitler? Kan jag vinna den här debatten genom att säga att motståndaren är som Hitler. Peterson använder själv ofta det knepet när han säger saker som kan sammanfattas så här: ”Men precis så här började det. Så fick nazisterna makt. Under nazismen fick man inte säga vad man ville. Man förbjöd motståndarna att tala. Man uppfann nya begrepp.” Och därmed utmålar han sig som ett offer för personer och institutioner som använder samma metoder som Hitler.

Det gränsar till det sorgliga att en psykolog som Peterson som säger sig vilja göra oss fria och starka hela tiden vill sätta oss i en bur där vi ska begrunda Hitler. Kanske är det för att han vill ha sällskap? För han sitter själv fast sedan länge i den buren.

Och på denna intellektuella scen etablerar sig Peterson. Inte genom att redovisa vad han läst och forskat kring när det gäller de faktiska förhållandena i Tyskland vid den tid det gäller – utan han placerar sig över oss andra genom att påstå att ”han studerat frågan i fyra årtionden” (killen måste läsa ganska långsamt. Ljudar han sig genom böckerna?)

Ett annat vanligt grepp av Peterson är formuleringar som: ”I´ve been thinking of Hitler a lot”. Jo, vi vet. Men ge oss något som går att diskutera annat än illa pocherade psykologiska gissningar.

Alltså: vi har en Peterson som gör en rundmålning av Tyskland som mest påminner om början på en Hollywoodfilm.

Därefter gör skurken sitt inträde. 

Adolf Hitler.

I Petersons historieskrivning får Hitler makten på grund av sina personliga egenskaper.

Han anses vara en person som har en ”fantastisk förmåga att kommunicera med massorna”. Han är ett ”organisatoriskt geni”.

Men glöm allt det där ni trott om att Hitler ville uppnå herravälde över Europa, ja kanske hela världen. Det är bara korkat att tro det hävdar Peterson i en föreläsning:

”Vi antar att Hitler ville vinna, men det är inte ett speciellt intelligent antagande, varför skulle man anta det? Han var inte precis en god person. Så varför skulle vi anta att han strävade efter det goda han – i sin mening – förespråkade ; det ärorika, eviga Tredje Riket.”

Ja, varför skulle vi anta det?

Kanske för att vi läst verk av Ian Kershaw, Joachim Fest, Richard J Evans, A J P Taylor, Mark Mazover, Daniel Goldhagen, Timothy Snyder, och så vidare.

De skiljer sig alla åt på olika punkter i bedömningen av Hitlers mål, kapacitet och personlighet – men att han strävade efter personlig makt och efter att skapa ett mäktigt rike – det är de överens om. Hur stort det riket var är de dock inte överens om.

Peterson däremot menar att Hitlers mål var förstörelse, kaos, spridande av smärta? Varför? Därför att det var resultatet av andra världskriget - och därav följer – säger Peterson:

”Om du inte kan förstå vad någon gör, eller varför, studera resultatet och dra din slutsats om motivet. Om det som uppstår är våldsamt kaos, kanske var det det som var målet.”

Att Hitler kom så långt som han gjorde i sitt värv med att skapa våldsamt kaos förklarar Peterson med att ”Hitler var ett organisatoriskt geni”.

Rätt många historiker är överens om att Hitler var en usel organisatör, som Mark Mazover uttrycker det i sin ”Hitlers Empire”:

”Det var lätt att se, skrev en högt uppsatt betraktare, att vår  påstått högt centraliserade Führer-stat redan hade börjat sönderfalla i dussintals självständiga riken och mängder av små grevskap. Allt eftersom Riket expanderade och blev ett imperium, kunde Tysklands ämbetsmän bara åse hur förvirringen blev allt värre.”

Mazover beskriver Hitlers styre, och hans välde, som präglade av Führerns bristande organisationsförmåga. Han var en man som skaffade sig makt och framgång genom att utnyttja ögonblicket, en skicklig spelare var han förvisso – men inte ens en medelmåttig organisatör (i motsats till Himmler som uppenbarligen var ett organisatoriskt geni, liksom Albert Speer).

Men Peterson struntar i historiska fakta. För att vi riktigt ska förstå hur urond Hitler var måste han också framställas som en urkraft, en mästertänkare och manipulatör och förstås ”ett organisatoriskt geni”.

(Det blir en fortsättning på Peterson förhållande till Hitler i morgon innan vi går vidare till andra delar av Petersons tänkande. Att börja med Hitler och behandla ämnet relativt utförligt beror på att den lille korpralen spelar en så stor roll för Peterson – och tyvärr också för samhällsdebatten.

Men jag går in på ämnet för att visa hur lättvindigt Peterson för fram ståndpunkter utan att belägga dem. Han bara säger att så här var det, och så går han vidare till nästa påstående.

I morgon ska vi diskutera hur Peterson försöker använda både Jung och Bibeln när han ska förklara Hitlers personlighet.)

PS. Den som tror att jag ger en orättvis bild av Peterson syn på Hitler eller hans förmätenhet i att framställa sig själv som expert kan till exempel studera den här filmen, och den här. Fler exempel kommer i morgon