Ett brev betyder så mycket. Speciellt om det kommer fem i tolv.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Därefter ikläder de sig klänning eller jacket, intar en värdig (om det är en man) position eller en behagfull (om det är en kvinna) och läser brevet eftertänksamt. Kanske läser de till och med nyhetsbrevet högt för sig själva.

Skulle du vilja tillhöra denna skara? Inga problem. Om du inte är prenumerant så blir du det enkelt genom att gå hit.

I nyhetsbrevet finns texter jag inte publicerar någon annanstans, och jag försöker spara de bästa bitarna från varje dags produktion till nyhetsbrevet.

Breven kan innehålla allt möjligt. Dagsaktuella kommentarer till nyhetsflödet i Sverige och världen. Djupdykningar i offentliga handlingar. Tämligen ofta historia; jag har skrivit om irländarnas roll i USA, Rumänien mellan världskrigen, Kalifornien, Kina under kulturrevolutionen – i de här fallen rör det sig om serier som rullar på med en ny text då och då.

Kulturtexterna har handlat om allt från de märkliga nutida norrlandsskildringarna i svensk litteratur till likheterna mellan tysk, sovjetisk, italiensk och amerikansk konst under 1930-talet.

Och så blir det en del mathistoria, och ibland ett recept.

En del filosofi har det också levererats, då och då serverar jag läsarna en matsked Bernard Stiegler.

En serie om Bonniers fördärvliga inflytande har det också blivit, liksom en om Åsa Linderborgs.

Och …ja, det vore enklare att räkna upp ämnen jag inte avhandlat.

De närmaste dagarna kommer jag bland annat att fortsätta skriva om Kaliforniens verkliga problem (i helgen texter om det underliga med vinundret i delstaten) och så inleder jag en serie om Jan Guillou.

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.